mannen med dalmatiner...
Precis efter att ha ätit en kväll så bestämmer jag mig för att ta en promenad. Från Järntorget följer jag Svartån ut mot Hjälmaren. Jag passerar slottet och Henry Allards park till höger, och biografen Roxy till vänster. Jag tänker alltid att jag ska se någon film där eftersom jag bor så nära, något vackert och italienskt och pretentiöst, men jag gör det aldrig. Det verkar som att jag inte har tillräckligt med tålamod för italienska pretentioner. Jag fortsätter förbi begravningsbyrån och de gamla k-märkta trähusen som Örebros studentkår använder. Jag väntar på att ljuset ska bli grönt på den hårt trafikerade Alnängsgatan, går förbi Universitetssjukhuset och in i den stora universitetsparken som ligger därbakom. Parken är vacker och dämpad, Det är som att den har ett alldeles eget tempo, ett eget ljus. Jag kommer ihåg en ung kvinna jag såg bli skjutsad i sin rullstol där i parken för några år sedan när jag var ute på en liknande promenad. Hennes ansikte var blekt och passade inte riktigt ihop med det röda håret. Hon hade hatt och långa ärmar och en filt över knäna och såg ändå ut att frysa trots att det var över 20 grader varmt på kvällen. Hennes fridfulla ansiktsuttryck följde med mig en lång stund efter att jag hade gått förbi. Med ens blev jag väldigt medveten om min väldigt friska lätta övervikt, mina starka ben och raska takt. Jag tänker på henne ibland. Jag undrar om hon finns i dag.
En kvällspromenad
Jag väntar
Blå hortensia
Himlen är blå, mörkt blå över trädtopparna på andra sidan sjön. Det är efter solnedgången. Jag hör järnvägens signal, och ett nattåg far förbi. Det är ett utdraget ljud, tar flera minuter. Jag älskar det. Det är en dubbel känsla, tvetydig, ensam och inte, något mellanting av att vara mitt ute i ingenstans och samtidigt på något sätt hopkopplad med andra människor.
Jag sätter mig ned på brunnslocket och tittar ut över sjön. Luften är fuktig. Sjön stilla, himlen är blå, ljusare, renare upptill och träden är inte riktigt svarta, snarare petrolblå. Men jag ser dåligt i mörker. Ännu ett tåg far förbi, som en snabb tusenfoting av ljus. Stålet stönar när hjulen skär mot rälsen. Det blixtrar till i ledningarna. Nu är det tyst igen, så tyst. Men jag går in när jag hör skor i gruset. Det är en granne, men det här är en kväll man ska vara själv. Inifrån tittar jag ut genom fönstret. Det står någon typ av mast i skogen på andra sidan sjön, som ett rött öga i skyn. Jag försöker att inte tänka på Sauron, Saruman och sagan om ringen och går och lägger mig. Magin är ändå bruten. S
En liten sjö.
De dyrbara dagarna som sträcker sig in på sena kvällen, det är lätt att ta dem för givna, lätt att glömma att vintern är så väldigt lång. Alldeles för lätt att sitta inne, framför datorn till exempel.
Alldeles för lätt
Inspiration kommer och går. Inspiration har lett mig runt överallt och ingenstans och är plötsligt borta. Kanske dags att städa, gå ut och gå, göra andra saker. Så kanske den kommer tillbaka igen när den inte måste mer.
Men efter det där ruset, flowet, glödjen och vetskapen av att jag kan göra vad jag vill när jag vill, tycks det tomt och fattigt. Det gör lite ont. Som ett liv i fadda pasteller när man är van vid påfågelsfärg.
Lösryckt
Jag sitter igen och skapar hötorgskonst. Brandgul solnedgång, Medelhavet, dramatiska moln med en antydan, bara en liten antydan till åska och storm, en pappa med ett barn och idylliska putsfasader. Man kan kräkas för mindre. Men jag kommer ihåg ögonblicken som jag vävt ihop i denna målning. Solnedgången som målade allt i guld och gjorde allt vackert, även allt det fula eller inte så vackra. Den där pappan som satt med sin pojke i knäet, och njöt av stunden. Jag tror att en sådan känsla talar till både min syster och mig. Vi får se var den landar, målningen. I sin banala enkelhet är den långt ifrån alla postmodernistiska installationer med avhuggna huvuden och hybris. Tack och lov för det.
Utan mening
Det är så mycket med den här årstiden som jag inte tycker om. Vårvintern. Den eländiga tiden mellan vinter och vår. Väglaget. Gråheten. Vätan. Temperaturen som stiger och faller om vartannat. Tidigare i dag vaknade jag till en vitgrå värld, där små flortunna snökristaller föll till ett pudertunnt täcke. Tröttsamt men fridfullt likaväl. Nu på kvällen hör jag hur snön smälter, hur istappar och vattenfylld snö kraschar på vägen ned från taket.
Det är mörkt i rummet, gardinerna är fördragna så långt det går. Jag struntade i att dra ned persiennerna och jag ser en orangegrå bit av himlen, och en del tända fönster i byggnaden mitt emot. Och träden, som fortfarande lyser på torget, men bara på ena sidan.
En liten bit skönhet som gör att man orkar med den förbannade februari. En liten bit skönhet som håller, trots att vätan drar ut den som en akvarell. Jag ska sova snart, trots att klockan inte är mer än kvart över nio. Jag är ovanligt trött. Jag satt för länge med en tavla i dag. Det var den där orangegrå färgen som höll kvar mig igen. Det är en svår blandning mellan en smutsig och en klar färg. Jag brottas med en medelhavsskymning. Tänk om jag kunde ta den färgen, den orangegrå färgen på en kvällshimmel i mitten av februari. Tänk om jag kunde tappa den på flaska. Det vore praktiskt, visst? Men då är den nog inte ljusäkta...
Förbannade februari
7000 kronor. Ska jag sälja dig? Himlen utanför är rosa, nästan orange. Den speglas mot snön. Världen är full av skuggor, men himlen är fri och ren. Nästan oskuldsfull. Oskuldsfull i sin ljusa färg, i sin frånvaro av skuggor.
Jag vet. Det spelar ingen roll om du vet om det eller ej. För dig spelar det ingen roll om jag säljer eller ej. Du och din åsikt spelar ingen roll heller, skulle jag kunna säga, men jag är inte säker om det är helt sant. Jag vet att jag var lycklig, helt tillfreds när jag målade dig, ditt leende växte fram på duken som om inget motstånd fanns. Så, låt det vara så. Jag borde nog sälja dig. Jag undrar hur jag hade tänkt på tiden som jag kände dig. Det är, bevisligen, osannolikt att jag skulle ha målat dig då. Sista gången vi bodde i samma stad, min vän, var du stark och jag svag. Ombytta roller. Så var det inte från början. Från början stöttade jag dig. Du... Hörde aldrig av dig till mitt arbetslösa, sköra jag. Du. Jag borde sälja dig. Men jag älskar den tavlan. Intressant, är det inte? Det sägs att det tar fyra månader för kroppen att helt förnya sig genom celldelning. Du har alltså aldrig träffat den person jag är i dag och vice versa. Ändå älskar jag bilden på en person som jag aldrig träffade.
Nu är det för sent. Jag måste tvätta bort sminket, bädda, göra i ordning, Orangea fingrar r vid hustaken. En kompakt tystnad möter mig. Jag går och sover,
7000
Jag känner mig synskadad när jag målar. Som att jag aldrig kan tvinga formerna på duken att göra vad jag vill. Ibland kan jag det, och då blir jag lycklig. Ofta kan jag det inte. Ofta har jag som ett facit i mitt sinne och oavsett vad jag gör så kan inte kopian, min målning fånga all magi som finns där. Men man drar en gräns, man slutar och sen tar man sin målning för dess egen skönhet.
Det är inte alls samma sak att skriva. Det är så mycket mindre konkret. Språk uppfinner sig själv. Dikter och ordvitsar kan spinna sig själv. Det är när man kopplar ihop det med mening, om man utgår ifrån känslan i stället för språket som det blir svårare. Vad utgår du i fån?
Reflektion
Det omisskännliga ljudet
När fågeln sätter sig på din arm
De där fadda men vackra färgerna
Duvgrått vitt och svart
Det är oktober
Träden är kala och svarta och ljuset är vitt och hårt som betong
Men du har ett leende som stannar kvar hos den som ser det
Långt, långt efter att tiden har flytt
Och stunden fallit i glömska
Duvor
Pomegranate seeds
Moon cakes
Homemade sushi for my mother
Cooking was one of your secret pleasures
Purple sweater
Expensive clothes
A roundness that you hated
But you just couldn't resist those sweets
Asia-face
Rabbit ears
I did your eyes with eye liner one time
You wanted to look like a punk rocker
But became a bearded
Albeit bizarrely cute
Chinese lady
You loved beautiful trinkets with history
Old and useless things
You were very proud
But sounded humble
You loved to take pictures of yourself
Together with doves in flight, fountains, fireworks and mysterious nights
Your drank a lot at times
And complained over your father and others who did you wrong
You worried how people saw you
And accused them for being racists
I told you off
And comforted you
You once said
"She told me to stop singing in public and only sing for her"
I mistakenly thought
Wow, what strength
I'll never be that strong
But it was arrogance
Your chubby cheeks yet clean lines
Gave way to determination
Training
And sharp angles
You became beautiful and handsome
And vain and shallow
You never met me again
And then you left
Bye, bye Mr. J
I treasured your friendship
But I don't think I'll see you again
You were not a very good friend
Eulogy of a lost frie...
I snuck out
Into the deserted corridor
It must have been just moments, mere minutes after you left
The others were still sleeping
Behind silent doors
It was just me, the lonely corridor
And the very absence of you
I could feel the distance grow between us
Ticking away with the seconds and minutes going by
In a almost physical way
I sensed it in the offness of my skin, the alien feeling of the corridor, the alcohol permeating my pores from the day before
I was numb
Too numb to feel the grief of your parting
You broke your promise to wake us up
And say goodbye
Goodbye
Jag ser dig
Vettu
Jag ser det där du gör nu
Du säger vissa saker med munnen
Andra med ögonen och hjärtat
Var har du hjärtat i det här?
Du ljuger
Du ljuger
Jag vet att du kan se
Det sköna i en människa
I mig
Om du så vill
Jag vet att du har gjort det förr
Men så rakryggad
Så rättvis
Så fin är du inte nu
Nu är det något annat
Som är i vägen
Och du tror att vi ska bli brickor i ditt spel
Du gör samma offer
Som han den andre gjorde
Med grimaserande
Snörpande
Mun
Biter du i det sura äpplet
För att ta det onda med det goda
Spela ut oss mot varandra?
Jag är ingen ängel
Men jag kväljs av det du gör
Säga vad man säga vill
Jag tar mina konfrontationer där de uppstår
Mina främsta vapen är ärlighet och sarkasm
Som du väl vet
Du
Väljer att inte vara så rakryggad
För det är vad det handlar om
Du kunde vara sanningsenlig
Kunde säga vad det handlar om
Men det har du inte råd med
Tror du
För hon är den jävla pokalen du kämpar för
Manipulerar för
Och allt annat
Som till exempel jag
Är valbart
I den jävla kuliss som ni byggt upp
Din själ dryper
Av mögel, svett och bensin
Du är en sten
Täckt av slam
På botten av en dagbrunn
Obetydlig
Och täckt av skit
Gör vad fan ni vill
Men jag säger upp mig
Jag tänker inte spela i den här farsen mer
