Kungligt roligt
Uppsala Statsteaters Drottning Kristina inleds till tonerna av Madonnas ’Like a Virgin’. Shima Niavarani, klädd i hosor, korsett och brudslöja, dansar ned för en fuskpälspyramid som blinkar i takt med musiken, och möts upp av Robin Keller och Sarah Maya Jackson i hattar, strumbyxor och slipsar. På klassiskt Madonna-manér jongleras det friskt med könsroller och kyssar utdelas till höger och vänster. Referensen till vår nutida popikon är lekfull men samtidigt allvarligt menad. Vilken annan artist har under sin karriär lekt så mycket med sexualitet, religion, och tvetydiga könsroller som Madonna? Och vilken annan kvinna åtnjuter så mycket makt och offentlighet? Men där Madonna har full kontroll över sin image, har drottning Kristina inte längre någon makt alls.
I uppsättningen av Drottning Kristina på Uppsala Statsteater gör regissören Farnaz Arbabi upp med eftervärldens bilder av drottning Kristina och tecknar samtidigt sin egen version. Den Kristina vi läser om i historieböckerna och ser på film, den Kristina vars ambivalenta sexualitet intresserar eftervärlden så till den grad att hennes kvarlevor obduceras för att en gång för alla fastställa hennes kön, ställs mot Arbabis egen bild av drottning Kristina, presenterad genom brottstycken av regentens liv.
Hela ensemblen turas om att spela eller på något sätt framföra drottning Kristina. Peter Viitanens tafatta högstadieelev håller ett föredrag om drottning Kristina, och blir, som Kristina, oturligt nog obducerad på slutet. Robin Keller låter sig motvilligt hunsas av den perverterade handdockan Kristina som håller ståuppkomik på göteborgska och antastar publiken. Shima Niavarani spelar kronprinsessan Kristina, som leker med regenten Axel Oxenstierna efter att konungen har dött vid Lützen. Sarah Maya Jacksons Kristina kröns som drottning, och låter misstänkt lik kronprinsessan Viktoria på myndighetsdagen. Anna Carlsson är en ålderstigen Kristina, som likt en vålnad betraktar scenerna ur sitt liv från periferin tillsammans med publiken.
Det är bilder och projektioner av bilder av drottning Kristina som har tagit huvudrollerna i denna pjäs. Det går inte att säga vilken bild som är mest sann, men man får en aning om vilka som stämmer minst bra. Dessa jagas tillbaka, motas ut eller får bokstavligen på käften av den moderna tidens genusmedvetenhet, som i fallet med August Strindberg och hans pjäs ’Drottning Kristina’ som anklagas för att vara en projektion – återigen! – av Strindbergs besatthet av Harriet Bosse.
Det är underhållande, intressant och roligt, men väl spretigt ibland. Shima Niavarani är svårförglömlig som barnslig och sårbar kronprinsessa och sjunger så att scenväggarna skallrar i sluttonen på ”Don’t Cry for Me Argentina”. Robin Keller är rolig och ömkansvärd som utsatt och udda August Strindberg och Viitanens nervösa tonåring likaså. Resultatet är en riktigt kunglig show.
Kungligt roligt på Up...
Jag minns debattprogrammet "Speciellt" i tv. Det var lite nytt och fräckt med den typen av debattprogram på 90-talet. Minns särskilt när Björn Ranelid lutade sig mot Carl Bildt, tog sats, och sa med sin diftongdramatiska stämma: "Vi män HÄRSKAR över DÖD materia!" Enda gången jag sett Bildt svarslös."
Hahahaha. Björn Ranelid och Carl Bildt. A match made in heaven!
Guldkorn
Om kulturkritik under...
En ovanlig flyktingkris
av Sanna Karlsson
Den sydafrikanske regissören Neill Blomkamp har tillsammans med välkände Peter Jackson (producent) målat obehagligt realistisk bild av mänskligheten i District 9 (2009).
”District 9” börjar som en dokumentärfilm om en stor flyktingkatastrof i Sydafrika. De två och en halv miljoner flyktingarna i distrikt nio är en ständig källa till rädsla, hat och oroligheter i Johannesburg. De temporära flyktinglägren som de har bott i sedan 30 år tillbaka har förvandlats till en skitig och farlig slum, en misär där fattigdom, våld och lidande frodas. Nu ska slummen jämnas med marken och flyktingarna flyttas.
Det råder en plågsam realism i detta scenario som skruvas till när det visar sig att flyktingarna i fråga är gigantiska skaldjur från en annan planet, vars rymdskepp strandade ovanför Johannesburg 1982. Precis som i den nyhetsbevakning och de specialreportage vi så väl känner igen från faktiska kriser i världen, så får vi se tjänstemän från statliga departement och organisationer berätta om tvångsevakueringen och flyktingkrisens händelseförlopp i intervjuer, och även följa med en insatt tjänsteman när han knackar dörr i distrikt nio för att lämna över vräkningsbesluten, uppbackad av tungt beväpnade militärer. Den brutalitet och respektlöshet som militärerna visar ’räkorna’, respektive det distanserade, kliniska intresse som vår tjänsteman har, till exempel när de aborterar räkornas ägg med en eldkastare, ”It’s like making pop corn, they pop you see”, ger en dålig smak i munnen. Det går inte att avskärma sig från realismen i detta, trots räkornas lite för Star Trek-liknande utseende. Jag kan inte låta bli att tänka på människor och medmänsklighet, och hejdas av särskilt en nykter tanke. Det finns ingenting som inte har gjorts mot en annan människa, det finns inga övergrepp som vi inte har utsatt varandra för under tidens gång. Medmänsklighet är en sorglig term, eftersom att den är helt meningslös när den är som sämst och endast inkluderar människor när den är som bäst.
Detta understryks när vår tjänsteman råkar exponeras för utomjordiskt DNA. Med ens förvandlas dokumentären till en ren science fiction-film, och tjänstemannen får smaka på sin egen medicin. Vapenindustrin får ett ekonomiskt och militärt intresse av honom när det visar sig att hans DNA håller på att transformeras, eftersom det innebär att han kan använda de utomjordiska vapnen som annars är värdelösa för människor. Tjänstemannen tvingas fly sina tidigare kolleger och söka skydd i slummen i flyktinglägret, hos desamma han tidigare nekat både medmänsklighet och respekt.
Sensmoralen i denna film är uppenbar, och den skulle mycket lätt ha kunnat bli en kalkon. Temat medmänsklighet och humanitet i förhållande till utomjordingar är inte nytt i science fiction, men den kompromisslösa realismen i porträtteringen av hur stater och internationella organisationer agerar i samband med flyktingkriser och andra katastrofer gör att District 9 är – ursäkta ordvitsen – väldigt jordnära. Det är en njutbar paradox. Fiktiva dokumentärer är inte heller ett nytt grepp, men här gör man det väldigt snyggt. Att flyktingarna ifråga är ’aliens’ i dubbel bemärkelse, utomjordingar och främlingar i ett, är ännu en ironisk kvickhet. Det är en intelligent film.
District 9 (2009)
Tecknen...
Ord
Vampyrfeber!
TV:serie. True Blood på SVT 1 onsdag 22:00.
Håll i er nu, för här råder vampyr- och demonfeber! Under hösten 2009 har SVT1 börjat sända den amerikanska serien True Blood (HBO), samtidigt som säsong två precis har slutat sändas i USA. Serien skapades av Alan Ball, som tidigare producerat den hyllade serien ”Six Feet Under”.
Vi får följa 25-åriga Sookie Stackhouse, servitris på kvarterspuben i den lilla fiktiva byhålan Bon Temps, Louisiana. Sookie har en speciell egenskap som både är en tillgång och en belastning - oftast det senare visar det sig: hon kan höra sina medmänniskors tankar.
Serien utspelas en tid efter ”det stora avslöjandet”. Japanska forskare har lyckats framställa syntetiskt blod, Tru Blood, och på så vis gjort det möjligt för vampyrer att leva fredligt och öppet med människor. Vampyrer världen över har gjort sig kända, och till och med gett sig in i politiken. Hatet och misstänksamheten mot vampyrer är fortfarande utbrett. I lilla Bon Temps finns det dock inga vampyrer, ända tills en kväll när en okänd, blek man stiger in på puben…
Serien True Blood har på kort tid blivit en succé, vilket är imponerande under en tid då vi verkar översköljas av vampyrberättelser. Förra året kom som bekant ’Twilight’, den uppmärksammande filmatiseringen av Stephenie Meyers bok med samma namn, under våren 2009 sände SVT1 BBC:s vampyrserie ’Being Human’ från 2008, och i USA började ’the Vampire Diaries’ (en filmatisering av L.J. Smiths bokserie) sändas på CWTV nu i september.
Vad är det då som särskiljer True Blood i denna uppsjö av vampyrserier? Svaret är självironin och publikens ålder. True Blood är en vuxenserie där de andra (med Being Human som möjligt undantag) mer riktar sig åt tonårstjejer. Trots att True Blood jonglerar med samma klichéer som övriga serier och ibland åker dit på dem, så blir True Blood aldrig eller åtminstone endast sällan patetisk. Det finns tillräckligt med blod, skit, sex (inte sällan i kombination med varandra…) och humor för att undvika de fallgroparna. True Blood parodierar sig själv och flörtar med komiken som uppstår. Bon Temps invånare är för det mesta småsinta och dumma, vampyrerna hotfulla och Sookie Stackhouse själv är naiv, charmig och irriterande präktig. Det är spännande, roligt och underhållande. Bäst av allt: här finns ej några vampyrer som glittrar i solljuset. Nej, de brinner upp på det gamla hederliga sättet. Se den. (fyra av fem huggtänder)
Böcker: Succubus Blues, Richelle Mead 2007.
Georgina Kincaid är en helt vanlig succubus. En gång för cirka femtonhundra år sedan sålde hon sin själ till en demon för att lösa en personlig kris. Krisen löstes, och nu betalar hon av skulden. Förutom att ha intecknat sin själ, jobbar hon i helvetets tjänst med att förföra män och korrumpera deras själar. När hon inte jobbar dagtid på bokhandeln vill säga. Men efter ett och ett halvt millennium i helvetets tjänst, har Georgina hamnat i en svacka. Hon är desillusionerad och har tappat arbetslusten i dubbel bemärkelse. Hon kan inte ha sexuellt umgänge utan att stjäla en del av killens livsgnista och själ, vilket kan ha förödande effekter på ett förhållande. När hennes favoritförfattare Seth Mortensen kommer på en signering på bokhandeln hon jobbar på, och en av hennes vampyrvänner blir ”staked” (och hon sedemera misstänkt för mordet), får hon dock annat att tänka på. Något är inte som det ska bland Seattles fördömda.
Succubus Blues är den första boken i Richelle Meads serie om Georgina Kincaid. Mead skriver även ”Dark Swan” och ”Vampire Academy”-serierna, av vilka den sistnämnda håller på att bli översatt till svenska som ett led i den allmänna vampyrhysterin.
Georgina Kincaid-serien (som jag har hunnit läsa ut vid det här laget) är välskriven chic lit med en mytologisk twist. Faktum är att den följer nästan exakt samma mönster som klassisk chic lit av det lättare slaget, typ Sophie Kinsella, så när som på en hög intrigerande demoner, änglar, och vampyrer, samt en icke obetydlig andel succubus-sex. Succubus Blues, den första boken i serien, visar på gott om vardagskomik och relationsdramatik, med en övernaturlig konspiration i bakgrunden. Succubus Blues är inte en bok som kommer att förändra ditt liv (om du inte blir beroende av serien, vilket det kan finnas en risk för – det blev jag) men den är välskriven och underhållande. Chic lit fast roligare. (Tre av fem huggtänder.)
Blodtörstiga recensio...
troligtvis ADHD
Derrida
...
Jag har tänkt på att göra kategorier till den här bloggen, så att man enkelt skulle kunna nå Libanon-inläggen (som är från september till december 2008), samt teckningar och så. Tyvärr verkar inte kategorierna gå att ändra i efterhand. Någon som vet hur man gör?
Dagens fundering
Dagens projekt
(Hur mycket konst, litteratur skulle ha fötts utan pretentioner? Mellanmjölkscynism är ändå inte särskilt fruktsamt och jantelagen är mest till för att hålla alla kvar på en själlös nivå, tv-tittande nivå. Jag ska dekorera mitt liv med dramatik, stora medaljongtapeter och spindelväv, trasmattor och drömfångare (jag riktigt hör Simon och Thomas rysa av olust).)
Jag har ett akvarellprojekt som jag tror ni kommer tycka om. Jag blir bättre och bättre, mycket tack vare inspiration från andra bloggare, som är bättre än mig. Nu: åter till kritikbegreppets förändring genom historien.
Jag blir bättre
Jag kom plötsligt, helt osökt, att tänka på den där filosofen som drog handbromsen på X2000 mot Malmö för ett par år sedan. Jag kan tänka mig att det var lynchstämning på tåget.