--
Jag ska till medelhavet med min klan nästa vecka. Det förtjänar jag. Jag känner också att en förkylning är på väg och det tycker jag oändligt synd om mig själv för. Eller, det var lite överdrivet. Jag tänker snarare att det är ju rent åt helvete.
Sååååå. Var gärna avundsjuka på mig hela veckan, ni har min helhjärtade välsignelse. Men jag vill inte bli sjuk!!!
Nu ska jag käka vitlök.
Mlle. Hiver motar Oll...
City of Blinding Ligh...
--
Hämndorgie i det nazistockuperade Frankrike
Inglorious Basterds (2009), Quentin Tarantino
av Sanna Karlsson
Paris under den tyska ockupationen
En blond fransyska byter ut skyltarna på en liten biograf. En ung nazist står nedanför stegen och pratar oförtrutet med henne. Hon är kort och avvisande, men den unge nazisten är envis i sitt sökande av kontakt och uppmärksamhet. Genom honom blir hon indragen i händelser som leder till kontakt med det ockuperade Frankrikes nazistelit, och finner sig plötsligt vara den motvilliga värdinnan för en tysk filmpremiär med nazistpartiets högsta höns och Führern själv på gästlistan! Vad ingen av dem vet är att hon är judinna och har ett gäng oplockade gäss med nazisterna…
Det har gjorts oräkneliga filmer om andra världskriget. Drama, action och komedier. Ändå verkar det råda viss konservatism i hur kriget och dess aktörer ska beskrivas, hur man ska porträttera nazisterna, de allierade, och judarna. Och så har vi ju historiens gång som ett lackmuspapper, och den bör man följa. Eller?
Quentin Tarantinos senaste film är enligt honom själv en spaghettivästern förlagd till andra världskriget. Det stämmer. Ingenting är heligt, utom möjligen Tarantinos egna stilgrepp och referenser. Och Hämnden, såklart, som har huvudrollen i den här filmen.
Filmen är indelad i kapitel på samma sätt som Kill Bill (2003) och i klassisk tarantinsk anda får man följa flera handlingar samtidigt. Här är det extra påtagligt. Förutom exemplet ovan stiftar vi även bekantskap med det amerikansk-judiska jägarförbandet ”the Basterds” bokstavligen på jakt efter nazistskalper, den brittiska spionen och tyska filmstjärnan Bridget von Hammersmark (Diane Kruger), och, på den motsatta sidan, den mycket obehaglige nazistöversten Hans Landa, ”the Jew Hunter”, fenomenalt spelad av Christoph Waltz. Överlag så är det mycket snyggt och lyckat, men filmens längd (153 minuter) och en fäbless för långa tagningar gör att det blir segt emellanåt. Annars är regin och fotot så estetiskt tilltalande att jag ofta tänker att de lika bra skulle ha passat som Manga eller Anime – återigen, ungefär som med Kill Bill. Ibland går det ut över karaktärerna, som blir karikatyrer, som till exempel Brad Pitts sydstatsbräkande Löjtnant Aldo ”the Apache” Raino (en referens till spaghettigenren?) eller Eli Roth i rollen som Sergeant Donny Donowitz, även kallad ”Bear Jew”, nazisternas skräck med sitt gigantiska baseballträ. En del andra karaktärer är mer djuplodade och mångfacetterade, som den judiska Shoshanna (Mélanie Laurent) eller nazistöversten som är isande otäck och komisk. Det ger ett visst djup åt filmen, som annars bara skulle ha varit lättsam och våldsam. Tarantino väljer också själv vem som ska vara monster och vem som ska vara offer och är inte konsekvent heller. Det är uppfriskande.
The Inglorious Basterds är ett vällustigt frosseri i våld och hämnd, utan särskilt mycket respekt för historiens gång. Men det är också ett vackert, intelligent, och våldsamt underhållande hämndepos (med betoning på våldsamt).
Quentin Tarantino Is ...
--
Se den. Filmen alltså - the Inglorious Basterds.
The Inglorious Baster...
Uppdatering
1. Duschen.
På grund av brist på varmt vatten (se tidigare inlägg) var jag tvungen att koka vatten och hälla i skurhinken för att blanda till en human temperatur. Efter att ha tagit en dusch på ca 30 minuter, där 25 utgjordes av förberedelser och fem var i faktiskt kontakt med vatten kunde jag konstatera att jag luktade svagt av rengöringsmedel och hade rester av moppgarn i håret.
2. Biblioteket
Ingen bok på min pedantiskt nedskrivna lista (där lånestatus och hylla var noggrant indikerade) fanns där de borde ha varit = de är inte utlånade, de är mystiskt BORTA. Biblioteksmannen (se nedan) måste ha tagit dem. Jag fick lov att köpa en av dem i stället. Den är slamfärgad och skriven på riktigt torr engelska.
3. Dag Hammarskjöldsbiblioteket
Min favoritstudieplats nummer ett. Det fanns inte en ledig plats att tillgå. Inte en. Inte ens bakom (eller ännu värre, framför) den obligatoriske udda figuren (jmfr biblioteksmannen, se ovan) som andas högt och väsande, harklar sig och luktar konstigt. Hela stället var överbelamrat av jurister. Jurister så långt ögat nådde, med den kännetecknande höga boktraven, de utarbetade indexlapparna, den stirrande blicken och studieångesten som en synlig grå aura runt dem. Nej. Jag fick gå vidare.
4. Mammamaffian, lång kö och dyrt kaffe
Det finns många fina kaféer i Uppsala. En del av dem utgör bra studiemiljöer. Jag gick då iväg på jakt efter ett sådant, med min mycket tunga väska på ryggen. Hittade ett som det faktiskt fanns några platser kvar på och snappade åt mig ett fönsterbord innan mammamaffian kom med sina enorma barnvagnar i flock (mitt favoritfik Ofvandahls var helt ockuperat). Stod i kö i typ en halvtimme för att köpa en cappuchino och en macka. 76 kronor tack. 76 KRONOR!!! Herregud. Jag blev så chockad att jag lydigt och viljelöst räckte över mitt kort medan jag såg för mig hur hundralapparna flög iväg på änglavingar. Fick en liten, snål kopp cappuchino.
5. Folk var i vägen. Hela tiden.
Oavsett om jag gick (stillsamt) eller cyklade (som en blådåre) stod folk lägligt i vägen i dörröppningar, på övergångar, gick långsamt mitt i vägen, eller, min favorit, ledde cykeln med ena handen och pratade högt i mobilen med den andra, samtidigt som de svajade och drev längre och längre ut mot mitten av cykelvägen/trottoaren/vägen.
6. När jag kom hem och äntligen skulle få ordning på allting, boka en biobiljett, kolla tidningarna osv så att jag kan göra en del skoluppgifter. Så funkar inte nätet. Självklart. Lovely. Och ostbågarna är dessutom slut (kanske för att jag åt upp dem, men ändå).
En misantrop i vardan...
Tänkte efter en förmiddags idogt läsande här hemma ta en dusch, göra mig i ordning och fara ned till biblioteket. Står så i badrummet och skruvar på de förhistoriska "rattarna" (inte mina egna alltså...) som Sickan Carlsson på ett kassaskåp, vis av erfarenheten att de tjuriga rören kräver ett särskilt handlag för att få en tolerabel och bekväm temperatur någonstans mellan iskallt och skållhett (det är en konst). Som den rätta kombinationen för ett kassaskåp ungefär. Men idag finns det inget skållhett vatten!? Jag rattar förgäves fram och tillbaka, allt snabbare, och blir allt vildare i blicken. Inget varmvatten? Jag kastar en blick i spegeln på mitt skitiga, dammiga hår som ligger i testar runt ansiktet. Som Björn Borg utan hårbandet, eller Professor Snape i allmänhet. Det har liksom stelnat i en parodi på en frisyr helt utan hjälpmedel.
Förbereder mig för att ringa polisen, brandkåren, SÄPO, insatsstyrkan, Kungen! Det är ju KRIS! Nöjer mig med Heimstaden som är vår hyresvärd, och klickar mig in på deras hemsida för att få tag på telefonnumret. Ser högst upp under "Nyheter" en kortfattad notis: "Flogsta: Vattenfall har stängt av varmvattnet under hela dagen." Varken mer eller mindre. Jaha liksom. Nu har de fintat bort den telefonterror av skitiga studenter som annars skulle kommit som ett brev på posten.
(Distraherande tankeparentes: Det är ju smickrande i och för sig att lilla obetydliga Flogsta har kommit längst fram på Heimstadens hemsida... ) Men VA!?
VARFÖR har Vattenfall stängt av varmvattnet i Flogsta? HELA dagen? Och varför får man inte veta något i förväg? Likheterna med misären i en av Beiruts fattigaste förorter och Flogsta blir mer och mer slående... *morrar* Skyll på vattenfall bara.
Så. Det är väl bara att fylla vattenkokaren då, och hälla i skurhinken. Skyll inte på mig om jag luktar såpa sen. Era ><%*&/°*§!!!!
!?
Till socialstyrelsen:
Jag hade så svårt att förstå sambandet mellan terrorattackerna, Afghanistan och Irak, och Usama bin Laden som den röda tråden som band samman allt. Med lite bakgrundskoll (mer än vad tidningarna gjorde till en början i alla fall) uppenbarade sig ett annat samband, ett mellan USA och de islamistiska mujaheddin i kriget mot Sovjet i Afghanistan. Det lät för konspirationsteoretiskt för att vara sant. Jag minns att jag tänkte - om man bara kunde läsa arabiska tidningar - skulle man få en alternativ uppfattning av verkligheten?
Här sitter jag nu, åtta år senare och läser - med viss tröghet, det kan jag erkänna - bedrövade artiklar på nätet om elfte september-attackerna, och vad de har kostat. I liv. Här och där. USA. Afghanistan, Irak. Storbritannien.
Vi när en cancer-svulst av hat som med jämna mellanrum skickar ut sitt dödliga gift i världen. Dödar folk här, där.
Hoppas det slutar någon gång.
Den elfte september
Det är en konspiratio...
Nu läser jag vad som kallas 'manifestdebatten' på DN:s kultursidor. En sammanfattning i korthet: Ett gäng författare har varit trötta på att den svenska litteraturen ganska länge har varit översvämmad av chick lit och deckarförfattare. Det bara dräller av storstadstjejer med dyra shoppingvanor och fattiga kärleksliv, för att inte tala om alla överviktiga alkoholiserade och/eller depressiva kommissarier som envist bekämpar sina inre och yttre demoner i fuktiga småstäder.
Detta har skapat ett ramaskri, bland annat genom ett gäng andra författare som skrivit ett motmanifest, där de säger att de minsann skriver vad de vill och hur de vill, samt ett läsarnas manifest som går ut på ungefär samma sak fast från läsarnas perspektiv - "vi läser vad vi vill och vi vill inte bli dumförklarade av några pretentiösa författare". Jag då, i teorin en blivande kritiker (undrar hur stor arbetsmarknad som en litteraturkritiker har...) kan inte låta bli att tänka: Vilket jävla i-landsproblem. Och så barnsligt. Jag håller med de senare på ett sätt - jag läser gärna deckarförfattare, chick lit och vampyrberättelser (säger jag det högt blir jag väl utslängd från kursen), och när jag försökte med en av Peter Weiss tegelstenar (jag minns inte titeln. Den var röd och det var en trilogi.) blev jag så uttråkad att hjärnan nästan stängde av i självförsvar. Ctrl Alt Delete. Men. De första författarna har ju rätt ändå. Rätt att göra som de vill. Eller rätt att inte göra som de inte vill.
Och motmanifestet sen. Då det är ganska osannolikt att chick lit och deckargenren kommer att dö ut, så verkar ilskan hos motmanifestarna nästan lite oproportionerlig... Om det inte är för att manifestförfattarna försökt återskapa en typ av Smak förstås, en känsla för vad som är God litteratur eller snarare för vad som inte är det. Visst. Det är klart att det är surt att få höra att man skriver "dålig litteratur". Men bara för att det är dålig litteratur så behöver det ju inte vara en dålig bok. Och kom igen. Så högljudd och sur behöver man inte vara för att försvara litteraturens status quo, med dess chick lit, deckare, journalistiska ton och stilbrott och korsbefruktningar hit och dit - det är en underbar tid på många sätt, för man får göra vad man vill. Samtidigt GÖR det ju inget att det finns en typ av variation kvar, att det finns litteratur som håller sig borta från de mest flitigt använda samtida klyschorna. Jag vet att jag skulle ha behållning av sådan litteratur i alla fall (om det är en bra bok, alltså - jag säger som Diderot sa om konst och komposition i samband med Paris vårutställning 1765 - om det är en dålig bok blir den inte bättre av att man tar bort dess misstag - den är fortfarande dålig).
Mademoiselle Hiver fö...
!
Ska bara nämna följande iakttagelser:
- På senaste tiden har jag tittat på en massa Studio Ghibli-filmer, filmer som verkligen är värda tiden man lägger ned på dem. De är vackra och tänkvärda och spännande. Sådana filmer som får en att vilja teckna, eller rädda världen, eller både ock. Vilket livsverk Hayao Miyazaki har skapat sig.
-Jag har köpt en rutig blus som är som skotsk hård sjuttonhundratals-rock 'n' roll blandat med lilla huset på prärien. Jag var på en familjesammankomst i helgen - det var förresten mycket trevligt - och jag har en smygande känsla av att de flesta utom de närmast sörjande (mor och syster som har ungefär samma smak som jag) tyckte att den var skitful. Skulle ha kombinerat den med lårhöga skinnstövlar och ridpiska så skulle de fått se på annat. Eller det kanske inte hade passat sig.
-...?
Mina listor blir sällan långa. Jag glömmer alltid vad jag ska skriva om när jag kommit halvvägs. Var det om all chic lit jag läst på sistone? Eller Steven Seagals panna (som är enorm!)? Elller ......................?
*lyssnar till bruset*
Nej. Här stoppar jag testbilden och stänger av tv:n. Det är sändningsuppehåll. God natt.
Men nej!
Jag och Lena stegade in på Kalmar konstmuseum och mötte en utställning av konstnärskollektivet Irwin - väldigt symboltyngt och "realistiskt" (nej, jag kan inte konst, så hacka inte på mig...;)) så det gillade jag. Vacker konsthall förövrigt.
Lite fler från Kalmar
Ovanstående dam är nog inte klar förresten.
Och ovanstående herre är en liten detalj av en större sketch. Som inte blev så skarp som jag trodde uppenbarligen. Asch då.