0 Läs mer >>
I Stockholm exploderade någon tidigare i dag. Bokstavligt talat. Något vittne talade om en röd ryggsäck som låg mot den vita snön.  Tystnaden som följde explosionen måste ha varit tung, omedelbar, monumental. Himlen ovanför svart och vidsträckt. Larmet, det annalkande larmet från ambulanser och människor som reagerar kommer alltid med en fördröjning. Det tar ett tag innan något händer efter att det händer, en stund av monumental tystnad, en stund då någon hinner dö och då människorna i närheten hinner stanna upp som rådjur framför lastbilen mitt i julhandeln.  Det är som att verkligheten har hakat upp sig och skakar till, som att man först ser allt i tunnelseende och sedan hyperfokus, som att all julbelysning plötsligt fördubblar sina watt för att snabbt brinna ut, och så står man plötsligt där igen, tillbaka i sin egen kropp, i mörkret, kylan, utanför Åhléns stora skyltfönster med alla dyra julklappskassar och alla kvitton som man försöker hålla reda på ifall någon present inte skulle passa. Man tittar på varandra, man ser sig omkring, oroliga, mumlande. Var det där en explosion, viskar någon dämpat till någon annan.
Mannen hade skickat brev till SÄPO och TT där han varnade det svenska folket för deras inblandning i Afghanistan, och för sitt försvar av Vilks. Såsom söner och döttrar dödas i Mellanöstern, så skulle döden komma även till Sverige.
Det är inte alltid man har lyxen att kommentera vare sig andras död eller sin egen. De flesta dör utan fanfarer och episka avskedsord. Även de som goes out with a bang. Eller, i synnerhet de som goes out with a bang, eftersom de ofta helt sonika blir bortsprängda. Ett dåligt placerad fotsteg i en olivlund eller att man tog fel buss på morgonen för att någon tyckte att en sprängladdning var ett bra sätt att föra politik. Tja, jag antar att ett sådant självmordsbrev kan vara ett extremt sätt att se till att man får sista ordet. Det är svårt att diskutera med någon som är död.
Vems död var det som kom till Sverige? Det var din. Det är dina föräldrar som har förlorat en son.
Julshopparna återupptar sitt handlande, med en kortvarig känsla av obehag i magen. Mina vänner planerar salsafester och julledigheter. Någon super skallen av sig på en nation och försöker gömma sin desperata ensamhet bakom en glad mask för potentiella kärleksintressen. Och jag, jag är arg.
När vi andra håller på att bygga upp vårt samhälle, och återuppfinna oss själva igen och igen och igen, så har du gett upp, din jävel. Du har gett upp.

Brev till en död bomb...