Jag sitter på tåget från Sala till Katrineholm. Solen skiner men snön ligger fortfarande tjock på marken. Himlen är blå blå blå mot tillsynes ändlösa fält av vit snö. Februari kom och gick utan mycket till töväder och i mars håller kylan ännu kvar sitt fasta grepp. Men något har förändrats, och alla vet om det. Ljuset har kommit och vittnar om vår. Folk ställer sig med ansiktet i solen och blundar. Dörrar lämnas öppna. Fåglarna kvittrar och dagarna är längre. Till och med utbytesstudenterna märker av skillnaden och gläds efter de många långa månaderna utan ljus. Ni ska få uppleva en vacker vår, tänker jag självbelåtet, och hoppas desperat att den inte blir kall, mulen och regnig. Så när som på min hatmånad februari så finns det få saker som gör mig så lokalpatriotisk som årstidernas växlingar i Skandinavien. I Libanon är våren mycket vacker men i Sverige är den underbar – om man har tur. Jag antar att det beskriver de skandinaviska länderna och kanske även dess folk ganska bra. Där finns möjlighet till stor skönhet, men det är ingen skönhet man kan lita på. Det är här man kan beskåda det fantastiska naturfenomenet norrsken (aurora borealis) men är det mulet ser man inte ett skit. När våren är som bäst är den ett långt förspel till en varm sommar, men när den är som sämst så känns det bara som att man har gått från vinter till höst till vinter igen.
När våren är som bäst tillbringar man valborg med att sola och dricka champagne och äta hämtpizza vid trädäcket runt ån i Uppsala, med uppkavlade byxor och bara fötter och en heliumballong fastknuten i hästsvansen (faktisk upplevelse från förra året. Det var ett helvete att få bort den där ballongen sen, onykter). När våren är som sämst så sitter man på valborg och huttrar runt en vattenpipa samtidigt som man önskar att man hade tagit med sig fingervantar, termobyxor och varm choklad i termos i stället för en iskall coca cola (faktisk upplevelse från mitt första år i Uppsala. Iskall Coca Cola var ett dåligt val).
När våren är som bäst fylls luften av en fysisk magi, från doften av de blommande träden under de ljusa kvällarna och åns skuggfyllda viskande vatten. Uppsalas gamla byggnader som sett århundraden av studenter komma och gå, suckar och viskar om oinfriade löften och ungdom och kärlek och de korta ögonblickens evighet, och under sådana kvällar blir alla unga och kära och druckna, även nykterister, gamlingar och banktjänstemän. Det är en underbar känsla av sammanhang, av att vara sammankopplad med alla andra under samma himmel under sådana vårnätter som jag önskar att alla får uppleva, särskilt de som besöker Sverige och tagit sig igenom vintermånadernas mörker och kyla. Nu ser jag löften om en sådan magisk vår i solen som skiner genom träden in tågvagnens fönster. Ljus följer skugga om vartannat, som flygande pianotangenter. Jag kan nästan höra melodin inifrån kupén. Den håller tågrälsens takt, men den handlar om våren. I väntan på våren.