Innan Uppsala Konsert & Kongress byggdes, låg det vid Vaksala torg långsträckta byggnader i trä och en stor gammal stenkåk. Det var Kvarteret Gerd, en del av något så sällsynt som en sammanhängande kulturmiljö från 1800-talet. Jag minns att jag de få gånger jag var över på vad som för många av Uppsalas nyanlända studenter är ”fel” sida om järnvägen, såg de låga husen med sina lutande väggar och flagnande färg och tänkte att de var som en dyster påminnelse om en svunnen tid. Det var inte vackert, men på något speciellt sätt passade det ändå in i Vaksalagatans säregna mix av dåtid och nutid, bakvatten och finområde.
-
I dag står där Uppsala Konsert & Kongress, till vissas uppskattning och andras förtret. Byggnaden reser sig modern och märkvärdig från torgets kullersten och framför ingångens glas flaggas det, som sig bör för en byggnad som gör anspråk på att vara ett monument. Men monumentet som gett upphov till nära hundra år av politiska spel och ilskna debatter blev inte särskilt stort.
-
Det var en illa vald kompromiss som krympte storleken på det nya konserthuset. Man snörde åt budgeten för att stävja en del av den massiva kritiken mot bygget. Resultatet blev ett konserthus med mindre publikkapacitet som behöver ekonomiskt stöd från kommunen för att betala hyran. Utöver de 20 miljoner i form av kultursatsningar som kulturnämnden årligen betalar konserthuset, måste Uppsala – årligen – skjuta till med 12-16 miljoner kronor för att Musikens hus ska gå runt. Med det som bakgrund ter det sig ännu mer kortsiktigt och ostrategiskt att man inte tog steget fullt ut och byggde konserthuset till den kapacitet som ursprungligen var planerad – i synnerhet om tanken var att Uppsalas Musikens hus skulle kunna konkurrera med Stockholm om artister och musikevenemang.
-
Kompromissen lyckades inte tysta kritikerna särskilt mycket. Innan beslutet togs hade politiska meningsmotståndare försökt halta processen genom att skicka upprepade återremisser till kommunstyrelsen, och efter att det ändå gått igenom i kommunfullmäktige i april 2004, överklagades det flera gånger av både politiker och vanliga medborgare. Den mest högljudda kritiken löd att beslutet var olagligt på grund av att man inte tagit tillräcklig hänsyn till kulturella värden, att man ignorerat skattebetalarnas vilja, att frågan inte debatterats tillräckligt och att processen var ett hastverk. Det sades till och med att beslutet hade varit odemokratiskt. Retoriken är komisk, med tanke på att frågan om ett Musikens hus i Uppsala har ältats i nästan hundra år. Beträffande det odemokratiska i beslutet, så var konserthusets en valfråga i kommunvalet 2002, där ett av de partierna som ville realisera Musikens hus vann. Visst vet jag att det finns många som bestrider att vår typ av representativ demokrati är verkligt demokratisk, men det är förvånande att finna den retoriken bland etablerade politiker.
-
Även utseendet på Musikens hus har gett upphov till protester. Många har menat att det nya konserthuset stör stadsbilden, att det passar illa med de gamla husen i området eller att arkitekturen helt enkelt är ful. Jag håller inte med. Där kvarteret Gerd var ett historiskt kuriosum som inte längre prydde sin omgivning, tillför Musikens hus en känsla av rymd och öppenhet till torget. Trots konserthusets påfallande moderna arkitektur så harmoniserar det på något vis med de äldre byggnaderna i omgivningen. Andra kritiserar konserthuset för att vara ett skrytbygge. Det stämmer givetvis, men man ska inte glömma att sådana har sina funktioner. När Dramatiska teatern i Stockholm stod färdig 1908 var den redan scentekniskt föråldrad och den slutgiltiga notan gick på 6,3 miljoner kronor, drygt 3,8 miljoner kronor över budget. I dag är det ändå ingen som kan förneka den betydelse som Dramaten har haft för svensk teater och tvärtom. Förhoppningsvis kan Musikens hus komma att få lika stor betydelse för uppsaliensiskt kulturliv framöver, men framtill dess får skrytbygget på andra sidan järnvägen nöja sig med att vara ett dyrt men glittrande tillskott till Uppsalas välbekanta stadsbild. För nu står det äntligen där, alla protesterande bakåtsträvare till trots.