Jag sitter igen och skapar hötorgskonst. Brandgul solnedgång, Medelhavet, dramatiska moln med en antydan, bara en liten antydan till åska och storm, en pappa med ett barn och idylliska putsfasader. Man kan kräkas för mindre. Men jag kommer ihåg ögonblicken som jag vävt ihop i denna målning. Solnedgången som målade allt i guld och gjorde allt vackert, även allt det fula eller inte så vackra. Den där pappan som satt med sin pojke i knäet, och njöt av stunden. Jag tror att en sådan känsla talar till både min syster och mig. Vi får se var den landar, målningen. I sin banala enkelhet är den långt ifrån alla postmodernistiska installationer med avhuggna huvuden och hybris. Tack och lov för det.
