Himlen är blå, mörkt blå över trädtopparna på andra sidan sjön. Det är efter solnedgången. Jag hör järnvägens signal, och ett nattåg far förbi. Det är ett utdraget ljud, tar flera minuter. Jag älskar det. Det är en dubbel känsla, tvetydig, ensam och inte, något mellanting av att vara mitt ute i ingenstans och samtidigt på något sätt hopkopplad med andra människor.
Jag sätter mig ned på brunnslocket och tittar ut över sjön. Luften är fuktig. Sjön stilla, himlen är blå, ljusare, renare upptill och träden är inte riktigt svarta, snarare petrolblå. Men jag ser dåligt i mörker. Ännu ett tåg far förbi, som en snabb tusenfoting av ljus. Stålet stönar när hjulen skär mot rälsen. Det blixtrar till i ledningarna. Nu är det tyst igen, så tyst. Men jag går in när jag hör skor i gruset. Det är en granne, men det här är en kväll man ska vara själv. Inifrån tittar jag ut genom fönstret. Det står någon typ av mast i skogen på andra sidan sjön, som ett rött öga i skyn. Jag försöker att inte tänka på Sauron, Saruman och sagan om ringen och går och lägger mig. Magin är ändå bruten. S
En liten sjö.
De dyrbara dagarna som sträcker sig in på sena kvällen, det är lätt att ta dem för givna, lätt att glömma att vintern är så väldigt lång. Alldeles för lätt att sitta inne, framför datorn till exempel.
