Precis efter att ha ätit en kväll så bestämmer jag mig för att ta en promenad. Från Järntorget följer jag Svartån ut mot Hjälmaren. Jag passerar slottet och Henry Allards park till höger, och biografen Roxy till vänster. Jag tänker alltid att jag ska se någon film där eftersom jag bor så nära, något vackert och italienskt och pretentiöst, men jag gör det aldrig. Det verkar som att jag inte har tillräckligt med tålamod för italienska pretentioner. Jag fortsätter förbi begravningsbyrån och de gamla k-märkta trähusen som Örebros studentkår använder. Jag väntar på att ljuset ska bli grönt på den hårt trafikerade Alnängsgatan, går förbi Universitetssjukhuset och in i den stora universitetsparken som ligger därbakom. Parken är vacker och dämpad, Det är som att den har ett alldeles eget tempo, ett eget ljus. Jag kommer ihåg en ung kvinna jag såg bli skjutsad i sin rullstol där i parken för några år sedan när jag var ute på en liknande promenad. Hennes ansikte var blekt och passade inte riktigt ihop med det röda håret. Hon hade hatt och långa ärmar och en filt över knäna och såg ändå ut att frysa trots att det var över 20 grader varmt på kvällen. Hennes fridfulla ansiktsuttryck följde med mig en lång stund efter att jag hade gått förbi. Med ens blev jag väldigt medveten om min väldigt friska lätta övervikt, mina starka ben och raska takt. Jag tänker på henne ibland. Jag undrar om hon finns i dag.
