Konstigt liv man lever nu. Jag är hemma och svettas med min uppsats och det är som vanligt en enorm tröskel innan skrivandet sätter igång på allvar efter all läsning, men det blir långsamt bättre. F hälsade på mig förut på en tepaus från jobbet, och frågade "men vad ska du göra hela veckan? Studera mera?". Ja, studera med mera. Jag känner också den här bisarra stressen att tiden snart håller på att ta slut (vilket tjat), men ändå tycks jag oförmögen att samla ihop mig, samla ihop vänner och jobb och förberedelser och julklappar och fixa avslut och allt det där. ÅNGEST. Jag tror till och med vissa är stressade för min skull, och för att de inte ser röken av mig nu, under min sista tid här... Svenskan har gått under jorden. Eller, till sist faktiskt blivit kidnappad av Hizbollah. Någon som känner sig manad att betala lösensumma? Nej, anade väl det. :P
Kommentarer:
1mammamu:
skriven
ta det lungt liten det blir som det blir.allt kommer att falla på plats
skriven
ta det lungt liten det blir som det blir.allt kommer att falla på plats