Dramatiskt att resa - i alla fall för mig

Det är mitt sista dygn i Libanon, inshallah. Det ska bli skönt att få slut på den här resångesten som "alltid" tycks drabba mig när jag ska resa någonstans. Jag säger inte resfeber, för det tycks vara mer med i paketet. Sentimentalitet, stress, en mäktig tvehågsenhet och en liten smula dödsångest. Jag har inte kunnat ge ett klart svar om vad jag har velat hitta på under den här veckan när vänner har frågat, för jag har inte velat missa något, samtidigt som jag egentligen helst har velat stanna hemma ensam. Nu njuter jag till exempel av två tre timmars respit (ska egentligen packa färdigt, göra mig i ordning och fixa lite smågrejer, som att ta ut alla telefonnummer och kontaktuppgifter ur mobiltelefonen, städa lite) innan jag måste besluta om jag vill äta lunch med A och T, eller om jag vill träffa Fattoush och franska delegationen (mitt öknamn på de som jag känner ur den enorma franska diasporan här - de tycks bli fler och fler för varje gång jag ser dem) redan från början, och om jag vill tillbringa kvällen endast med Fattoush och franskorna, eller om jag vill blanda i hop dem med A och T och mina arbetsgivare C och L. C och L har erbjudit sig att skjutsa mig till flygplatsen vilket jag tacksamt tar emot - men då har hela franska delegationen och Fattoush sagt sig vilja fara med... =) 

Igår togs det avsked på skolan. Det känns underligt, överlagt dramatiskt för det känns inte som att det är sista gången jag ser dem. Men så blev jag rörd när Rita, också hon rörd, gav mig ett julkort som hon dekorerat och fått alla i Insan att skriva på. Hon bor med franska delegationen i veckorna och det är bara de sista månaderna som jag har förstått vilken person hon är. Hon är känslosam, tar lätt åt sig, och tar folk snabbt till hjärtat. Hon är besatt av gulliga saker som får andra att kräkas, som den seriefigur som på engelska heter Strawberry shortcake, men alla förlåter henne hennes obehagliga passion  för att hon är en sån genuin människa. Hon skrattar högt och gärna. Jag, med flera, kallar henne mahdome på arabiska, som betyder "jättesöt". Man kan säga det i nedlåtande ton, men jag menar det med största respekt. 

Det finns massor med andra underbara inspirerande människor här, men jag har inte tid att skriva om dem nu när jag ska packa osv - och intresset kanske ändå är begränsat att höra om människor man inte känner.

På kvällen for jag, tillsammans med  Avo o Talar, C och L samt en annan Rita och Rosy till en julkoncert i den evangeliska kyrkan downtown. Det var stämningsfullt. Sen for vi, förutom Rita och Rosy (två STADIGA damer som jag satt inklämd mellan i baksätet i Avos bil - jag hade tagit med en extra tröja för jag var rädd att det skulle bli kallt - men det var ingen risk mellan dem två...) iväg och käkade kinamat. Och nu måste jag packa och göra mig i ordning. Puss o kram... 

Kommentarer:

1 Kattis:

skriven

...Och där la jag till din blogg i "favoriter". Kramis från Kattis.

Kommentera här: