mademoiselle hiver

 Jag har några tankar som jag vill dela med dig om litteratur. Jag minns ett citat från al-3Aqqads andra brev till May Ziada om folket och deras relation till litteraturen. Han skriver att litteratur i deras länder - för al-3Aqqads del Egypten, i en vidare bemärkelse  arabländerna - främst består av litterära brev som växlas mellan 20-30 personer. "Fahum al-kaatibuun wa hum al-qaa2iruun."  De är författarna och de är läsarna. Al-3Aqqad fortsätter sedan med att beskriva att de som är intresserade av litteratur per automatik blir världsfrånvända, som ett religiöst brödraskap förenade i sitt intresse och isolerade från omvärlden.

Jag blev lite sorgsen när jag läste det.

Läsandet och skrivandet är tillsammans en typ av kommunikation, ett utbyte av erfarenheter, ett slags offentligt samtal. För en nation kan vissa böcker eller litterära verk komma att utgöra en del av den nationella självbilden, som till exempel Naguib Mahfouz och hans verk – som många anser beskriver hela det egyptiska nittonhundratalet (vänligen bortse ifrån att jag inte har läst nästan ett dugg av det) – annars kan litteraturen fungera som en bekräftelse av gemensamma berättelser, som till exempel folksagor, eller vara ett uttryck för enskilda vittnesmål och viktiga sanningar. Den största faran för en bok, förutsatt att den inte censureras, är glömskan.

 Jag har två speciella minnesbilder av stunder som fick mig att inse hur viktig litteraturen kan vara. Vid ett tillfälle stod jag i Uppsalas stadsbibliotek och fick syn på en diktsamling på svenska. I en dikt besjöng författaren, som var irakier, sitt moderland Assyrien som låg mellan de två floderna, och i en annan beskrev han vemodet han kände när han fick frågan var han kom ifrån. Jag minns idag inte stroferna, men det var som att frågan berövade honom hans historia och gav honom en falsk. Jag kände att frågan, som troligtvis bottnade i enkel nyfikenhet (och kanske var ett försök att närma sig honom), på ett sätt skapade ytterligare avstånd mellan honom och andra människor. Han blev isolerad.

 Sen tänkte jag – vi möts ju i litteraturen! I litteraturen tystnar aldrig din röst, i litteraturen har du din historia ständigt med dig och i litteraturen är den tydlig för alla och envar, oavsett hur dem tittar på dig i snabbköpet. I litteraturen kan jag som är född i Katrineholm på åttiotalet uppleva min barndom (eller min ålderdom) på helt andra platser, under andra tider. Det är det som är poängen.  Litteraturen är mötesplatsen.

 Det andra minnet är av en rysk kvinna jag såg i något kulturprogram på tv. Hon berättade att läsandet och litteraturen var väldigt viktigt för det ryska folket i allmänhet, och det framgick att ryssen läste ovanligt mycket i jämförelse med Europa. Jag minns att hon sa att läsandet för henne var som att andas, äta, drömma. Att inte kunna läsa, att inte ha tillgång till litteraturen var som att vara blind och döv samtidigt. Här drog jag mig till minnes en berättelse från ett annat land – i Kongo, eller var det Tanzania, kallar man de som inte kan dansa eller sjunga för dövstumma. I sådana fall är jag nog snarare dövstum på det sättet.

 

Jag har insett att det finns de som trots att de kan läsa väljer att inte göra det. Och jag har insett att det finns andra forum och konstarter för dem och att de numera överlappar varandra. Men ändå… Litteraturen är lika gammal som det första skrivna ordet, eller om man så vill, den första grottmålningen. Och precis som konsten, kommer litteraturen att överleva så länge som människan gör det, eller till och med längre som spår av en gammal civilisation. Men egentligen lever litteraturen bara så länge orden formar mening för den som läser dem.