mademoiselle hiver

Jag är äntligen tillbaka efter en kort och intensiv helg i Sveriges framstjä... framsida, Göteborg, där jag gick på den efterlängtade U2-konserten med min kära syster, JW och deras long-time friend från skötet i Götet, Snyggtompa. Jag förstår att ni har saknat mig.

Göteborg visade sig artigt från sin bästa sida, med en varm bris som följde dess gator och den oväntat korta avenyn som såg ut att le i solljuset. Fredagen då vi åkte upp var ett tjurigt undantag, med spöregn, blåst och isiga höstvindar. Lyckligtvis hade vi biljett till lördagens konsert, och ägnade istället fredagskvällen åt en glad, utdragen och brutalt effektiv bläcka.

På lördagen samlade en något stukad trupp ihop sig och drog ned på staden utan plan. Vi tittade frågande på varandra, men ingen kunde samla ihop tillräckligt med hjärnceller för att komma fram till något konstruktivt. Så vi drog runt, från spårvagnen på centralstationen till saluhallen, över strömmen till en stor, vacker park. Det var då det hände. Som en blixt från klar himmel.

Eller snarare en skitnödig mås från klar himmel.

SPLATT! Rakt på min systers snövita nytvättade shorts som var så krispigt fina och fräscha ihop med den rödrutiga blusen. En stor brunvit rinnande fågelskit. Min systers tidigare neutrala humör förbyttes omedelbart till sammanbiten surhet, stampande steg och idel ilskna ögonkast. Ett par kilometer och några fuktiga näsdukar senare hade hon lugnat ner sig tillräckligt för att dra sig till minnes en annan fågelskitrelaterad historia där hon själv enbart hade varit statist.

Det är tidigt nittiotal. Ett gäng ungdomar inklusive hon själv, tågluffar i Europa. Precis när gruppen mödosamt har tagit sig upp för alla de vackra vindlande långa trapporna vid Notre Dame, viner en fågelskit som en projektil från andra världskriget genom luften och träffar en av killarnas handtvättade Levis' som äntligen nästan hade torkat efter alltför många dagar på ett fuktigt och sunkigt hostel... Som en ovälkommen välkomstkyss, ett ironiskt "tack-för-besväret-med-trapporna,-varsågod", eller kanske ett franskt, fräckt tågluffardop. Eller snarare, ett kort och koncist "Fuck you!" från fågelvärlden.

Min syster hade skrattat och skrattat och skrattat och skrattat. Och sen skrattat lite till.

Sensmoralen är således följande: Det är inte lika roligt att befinna sig på andra sidan fågelskiten och skadeglädjen är dömd att straffa sig en dag.

Jag har en liknande berättelse själv från Nepal, men den resulterade endast i ett blåmärke stort som en omogen ananas på armen och med samma form, och en dröjande känsla av chock. Sen dess sätter jag mig endast mycket motvilligt under träd och fikar, ständigt osäkert blickande upp mot trädets oberäkneliga skuggor.

Åter till Göteborg, sommaren 2009. Vi hade hämtat oss från fågelincidenten och strövade runt på avenyn igen, dividerande om vi skulle äta på stan eller återvända hem till Snyggtompas lya och käka färska räkor innan det var dags att äntra Ullevi, när vi plötsligt såg en massa folk springa mot en oansenlig grå byggnad. Nyfikna gick vi dit för att kolla vad som stod på och ställde oss längst bak i folkmassan, som var ivrig och förväntansfull på gränsen till hysterisk som vid en offentlig halshuggning eller ett maffigt häxbål på medeltiden. JW hamnade på sitt osynliga sätt genast i framkant av folkhopen, och märkte plötsligt hur publikens kameror blixtrade nedåt, mot någonting litet strax framför honom. Offret var en kort, oansenlig karl i femtioårsåldern med mörkt glesnande hår och utskjutande haka. Han var klädd som för att kompensera för sin bristande längd, med smala svarta jeans, en mycket dyr mc-jacka i skinn och stora, tonade solglasögon med stjärnor på sidorna. Snart blev vi bortvallade av livvakter och den lille mannen försvann i en stor svart fläskig bil med tonade rutor som bara andades "ROCK STAR" och slukande bränsleförbrukning...

Jaha. Det var Bono som skulle till sound check.

Jag lyckades få några bilder på ryggar, kameror, bakhuvuden och livvakter. JW hade ingen kamera.

Resten av dagen förflöt som en serie bildrutor med starka färger men suddiga konturer. Lasagne på en uteservering i den fantastiska eftermiddagssolen, med folk i sommarklänningar, skjorts och tubsockor på parad utanför. Vin och färska räkor med Def Leppard på i bakgrunden hemma hos Thompa. Och sen, konserten. Den stora klon som en gigantisk fästing på Ullevi. Köande och väntande bland jeansklädda ben och folköl. Kissnödighet. Baja-major. Aung-san Suy Kie-masker och chips. Snow Patrol. Sen - U2. Och jag tror det var en bra konsert. Jag minns inte så mycket. Mest glimtar här och där. Jag tror hjärnan blev så överväldigad att den stängde av sig själv i självförsvar. Larry Mullen Jr. som förstrött slår på en bongo-trumma under "I'll go crazy if I don't go crazy tonight". Bonos gröna gitarr, eller laser-kostymen han bar under extranumren. Att han är en jävel på att sjunga, den där lille fan. Att the Edge är en riktig super-star. Inga överraskningar. Ingen liten brud fick dansa med Bono på scenen den här gången. Annars hade jag satt mina pengar på Hamstern som stod rätt bra till därframme.

På vägen hem från Göteborg tog sommaren slut. Vi kände dess dödsryckningar när värmeböljan slog till senare under veckan i Katrineholm. Kanske kommer det fler. Men juli 2009, min månad året jag fyllde 25, är för evigt död och borta.

Nu, när jag kan göra bokslut över min sommar, kan jag förtälja att den till övervägande del utgjordes av det vita lådvinet 'Talus', Miss Marple på klockan onsdagar, uppsatsen som min eviga Sisyfus-sten och trogne följeslagare (dra åt helvete!), min mäktiga familj och helgen i Göteborg som ett ilsket brinnande tomtebloss mot en grå himmel.

Få se vad vi ska göra härnäst.