Hej hej

Här,  i ett litet mörkt kyffe i Flogstas högresta betongkomplex (i studentmisären), sitter jag undangömd i skuggan från den obevekliga vitheten utanför. Det är en sån där dag igen. Vissa dagar vaknar man klockan sju till försiktig fågelsång och spirande solljus och klarhet utanför, och naturen tycks ha lurat sig själv till att det är vår. 

Andra dagar är som idag. Då vaknar man med huvudvärk alldeles försent (kvart över åtta!) och den onaturliga vitheten kombinerad med dess brist på rymd får Flogsta att se ut som ett gigantiskt solarium. Eller ett frysfack. Himlen har plötsligt fått lågt i tak.  Tur att man inte är bakfull. Då hade det varit smärtsamt. Tänk att vakna upp bakfull i ett solarium. Usch. Hellre ett frysfack då. Men i alla fall. 

-- 
Det finns en risk för att mitt språk kommer att bli ändå mer uppstyltat och obekvämt, för nu har jag lånat nya böcker igen. Ett av mina nyårslöften var att läsa en massa bra böcker. Jag saknar en tid då jag läste allt, utan att diskriminera. Under det senaste åren har det inte varit så. Min läslust försvann när jag började på universitetet. Jag tappade tålamodet. 
Nu har läslusten återkommit till en viss del, så till den grad  att jag känner den där stressen när jag väl inte har någon bok. För att slippa slösa bort min tid och mitt liv på noggrant utvalda kriminalromaner, går jag runt i biblioteket och tar böcker nästan på måfå men avslutar alltid med ett säkert kort, en kriminalroman. 

Det är det som är fantastiskt med bibliotek. Glömmer man inte att lämna tillbaka böckerna i tid, behöver man inte betala för att läsa. Man har ingenting att förlora på att välja fel bok. Så nu gör jag räder i hyllorna och hoppas komma över något som jag inte har läst förut. 

Varför skulle då mitt språk bli mer uppstyltat och svårtillgängligt än förut? Jo, jag fick med mig en trilogi av Peter Weiss hem. Trilogin, som alltså omfattar tre böcker (jahaaaaaa?) i en pocketbok och heter "Motståndets estetik" inleds av en två sidor lång beskrivning av en antik staty  - det är oräkneliga beskrivningar av kroppar som häver sig ur sten, raggiga jakthundar, och hälar i språng, utslocknande och sönderflådda ansikten, tomt stirrande ögon och stympade händer,  osv osv. 

Peter Weiss, som var en tyskspråkig tjeck som levde i Sverige och faktiskt började sitt författarskap på svenska, tycks ha haft en inre övertygelse om att alltid använda synonymer och aldrig understiga två adjektiv till samma ting. Inte direkt kort och koncist. Men det ska bli intressant att läsa den. 

Det är nästan som att läsa arabiska. Al-Aqqad. Vilket påminner mig om att jag måste sätta igång o översätta. Puss

Kommentera här: