Lite skitsnack och självömkan på morgonkvisten

Det är väldigt sent. Det har varit en underlig dag. Starkt solsken, hala trottoarer, en liten exkursion för ärenden och sedan tillbaka till översättningen igen. Jag fick verkligen kämpa med att koncentrera mig under rond två - plötsligt blev det väldigt viktigt att ha bra bakgrundsmusik. När jag gav upp vid sju eller åtta i kväll, köpte jag mig en pizza och en påse godis - följaktligen darrar jag nu i sviterna efter sockerchocken. Jag tänker inte kolla hur mycket godis jag har ätit - då kommer jag säkert gå upp extra mycket i vikt genom någon negativ placebo-effekt. 

Sockret förmår inte skingra den lätta melankolin som lagt sig som ett tunt lager damm i hörnen. Ja, det är väl mest mitt eget metaforiska damm, jag ska inte skylla ifrån mig på någon annan.  Ännu en god vän ska flytta från korridoren. Bara till andra sidan stan, men vi kommer inte sitta och diskutera religion, samhällsproblem (är det riktigt sent på natten kan "kreativa" lösningar dryftas) eller dåliga silikonimplantat (för att vara rättvis är det mest jag som hackar på implantaten) framför teven längre. Korridoren var den trygga hamn som jag återvände till efter mitt kringflackande i Mellanöstern (nu låter jag som en vass diplomat eller råbarkad utrikeskorrespondent som varit på uppdrag i alla arabiska länder som förstrött borstar bort ökensanden ur ögonen och äter stekta skorpioner till frukost, i stället för den tvehågsen studentska i Beiruts förorter som inte kan leva utan mjölk och Special K oavsett om det är kackerlackor i kylskåpet eller inte, som är närmare sanningen), ungefär som en liten kängru-unge återvänder till tryggheten i mammas pung efter en äventyrlig dag - för efter att ha varit ute i stora världen är det skönt att slippa intryck ett tag. Det är ju typiskt att andra individer ska ha sina egna liv att bry sig om  - de borde vara kvar i korridoren som sällskap åt MIG! Nu kanske jag måste skaffa vänner trots allt. Typiskt. 

Se där - nu lyckades jag skriva ett helt inlägg med mig själv i huvudrollen igen. Jag börjar låta som Jonas Gardell, utan begåvningen eller humorn (nu låter jag definitivt som Jonas Gardell - fast när han pratar om någon annan). 

Ta hand om er därute, kära vänner. 

Kommentera här: