1 Läs mer >>
Ah. En till ändlöst blå natt. Jag ledde cykeln förstrött och grubblande, stannade till i backen vid slottet. Allt detta gröna, med takåsarna och domkyrkan i bakgrunden. Dessa ljusa nätter. Jag älskar dessa dem. 
Jag gick ut igen, till stället mellan träden där man kan få en överblick över fälten, vid granar och nyponrosor. 

--
Jag har döpt min cykel till något så feminint som Aerial. Nej, inte Ariel. Inte den lilla sjöjungfrun. Aerial. Pretentiöst, javisst, men vem bryr sig? 

Samtidigt råkar jag, som av en händelse, lyssna på Kate Moss' superpretentiösa album, Aerial. Och jag gillar det. Jantelagen funkar inte överallt. 

Adjective

aerial (comparative more aerial, superlative most aerial)

  1. of, or in, the air; atmospheric
    The aerial photographs clearly showed the damage caused by the storm

An aerial evening

1 Läs mer >>
Det är sent, och så mörkt det kan bli utomhus den här årstiden. Inte särskilt mörkt. Himlen är mjukt blå och förlåtande suddig i kanterna.  Jag dricker rött te och hoppas att jag kommer vakna i morgon. 

Jag hoppas också att jag kommer att få höra melodier jag inte hört förut. Nya historier, känna nya vindar, dofter, som inspirerar, ger kraft, bara genom att vara nya. 

Så lätt det är att tycka att man har hört allt förut, och så länge har jag då rakt inte levt. Eller? Hur ofta säger man något nytt egentligen? Hur lätt blir man ett vanedjur?
--

Jag cyklade hem på min tunga gröna cykel. Men den var lätt under mig. Rosé och bubbelvin gör mig stark. Det var varmt i luften, den lätta jackan var av allt att döma rätt klädsel. Stojet ljöd fortfarande i öronen. Människor överallt. Musik. Sprit. Kroppsvärme. Vänner. Svårt att höra varandra i ljudnivån. Intressant att titta på hur folk, män, kvinnor klär sig. Skönhet är behagligt men ofta subjektivt. Ack, denna förgängliga skönhet.

Utanför larmet är natten stor och vidsträckt bortom alla tjattrande, dansande människokroppar. Himlen är en ljusblå, mystisk kupol, ett fantastiskt paraply, som inte bara omfattar Uppsala och mitt tjugofemte år på jorden... utan hela världen och alla nätter. Men den ljusblå färger drar till minnes främst två nätter med samma färg. Kanske tre. 

Vi promenerade om natten. Gick länge, genom högt gräs och på små grusvägar tills fötterna var trötta och ögonlocken tunga. Vi stötte på en syrisk ortodox kyrka någonstans och du ville lyfta upp mig för att se in genom fönstren. Gräset var tungt av dagg, färgerna dova. Det var alldeles innan gryningen och vägarna ledde överallt och ingenstans. 

Duel3a. Jag ser vattentornet där borta, som en jättestor maracas i plåt. Jag betalar, stiger av taxin som rivstartar och flyger iväg. Överlevde den här gången också. Mörkret omsluter mig som en kokong.  Vägen är fylld av mörka gestalter. Det finns ingen allmän belysning på denna gata, men mörkret är tryggt. Familjerna är fortfarande utomhus, jag ser kvinnor som bär på sina spädbarn i stora filtar.  Det är sent men affärerna är fortfarande öppna och folk köpslår om priset på pyjamaser och behåar. Luften är mild, så mild för att vara september i Syrien. Jag smiter in i de mörka gränderna som leder hemåt. 

Jag lämnade min blanka cykel i mörkret, för att gå hem. Världen svajade. Jag tog vägen över gräsmattan vid mitt fönster, men ville plötsligt inte vika av mot vänster, hemåt. Varför måste kvällen vara slut? Varför måste man nyktra till? Varför inte ta en sån där promenad, en liten promenad under den blånande himlen? Löven frasade, mörkret kluckade inbjudande. Vägen, upplyst den här gången, sträckte ut sig inbjudande framför mig. "Det är bara nu" tycktes sommaren viska. Jag tittade tvekande på vägen ett slag och började sedan följa den. 

25

0 Läs mer >>

Enligt säkra källor (morsan) var han arton nitton år på originalbilden. ;)

Blyerts

0 Läs mer >>

Farsan i nylonskjorta...

0 Läs mer >>

Fingrar

0 Läs mer >>

Nu vill jag minnas att jag fortsatte med bilden efter det här fotot, men ändå.

Hatt

0 Läs mer >>

Närmare

0 Läs mer >>

Här har varit paus under ungefär en vecka, då jag varit hemmavid (eller annorstädes för Upsaliensare) för att fira lillasysterns student och midsommar med familjen OCH skriva uppsats. Igår fortsatte jag och mor midsommarfirandet med storasystern, och det var roligt, kort sagt. Vi gjorde vårt bästa för att överrösta kajorna (ett senare inlägg kommer behandla de jävla kajorna) och inte utan skadeglädje störa grannarnas nattsömn - genom allmän gapighet, och, senare, mer eller mindre smäktande sång. Jag sjöng för allt vad tygen höll, som en imaginär Elton John eller återuppstånden Freddie Mercury från Katrineholm. Hahaha. Vi har ju redan Roger Pontare i trakten, och för några år sedan en Elvis Presley. Varför inte en Elton Karlsson?

Nu kanske ni undrar vad i hela fridens namn texten har att göra med bilden ovan? Jo, jag fick abstinens, och hade glömt/lämnat kvar mina block och färger i Uppsala. Mamma hade massor av blanka magasin med tjusiga bilder att måla av, och här är en. 

Hemma

1 Läs mer >>
There's something about some days
You wake up in a land of gray
You make your coffee, you eat your cereal
but sleep still lingers in your head and behind your eyes
You take your shower, you dress yourself
You try to fight the stupor and the daze
You drink a second cup of coffee when you start to work
to divert the drowsy mist
And you fail
It feels like you have no pulse
your fingers are numb, your eyelids heavy
Oh, traitorous sleep!
Go away, sleep!
Wake, wake up! 

Sleep

3 Läs mer >>
Jag har en CYKEL!!! Den är klargrön och silverfärgad och har till och med en korg. Smidigt. Nu kanske man skulle ta och skaffa en hjälm också. 

Nyheter

1 Läs mer >>

Den här bilden nedan är en tillika slarvig efterapning av vad jag vill minnas är en gucci-annons (tex i am. Vogues marsnummer). Jag ser nu att bilderna blev väldigt korniga men strunt samma. Har en känsla av att jag kan göra om den, snyggare. Jag gillar motivet, färgerna... 

Blue

0 Läs mer >>

Ladies

0 Läs mer >>

Poängen med att efterapa någon annans motiv, är att man målar något på ett sätt som man inte annars skulle göra, motiv som man inte skulle hitta själv, eller färger som man inte skulle använda. Jag vet egentligen inte så mycket om vare sig konst i allmänhet eller Vincent van Goghs konst, men vi kan ju konstatera att han kunde det där med färger. Och ljus. Allting är så rikt i hans bilder. 

Close-up

0 Läs mer >>

I går kväll målade jag en sned och vin akvarell av en annan av van Goghs motiv. Den vart ganska hafsig och sned som sagt, men jag gillar den ändå.

Nya alster

1 Läs mer >>
En regnig eftermiddag i juni. Det är grått ute. Och grönt. Det är nästan skönt efter helgens och gårdagens starka sol. I dag ligger ingen och solar benen utanför mitt fönster. Det var länge sedan jag hade så roligt, som i fredags och lördags. Tack alla inblandade. Jag hann bli bjuden på fin lunch av Chefens karl som stannade i Uppsala på väg norrut (jag vet hur suspekt det låter, men nu får ni öppna era sinnen och vidga era horisonter och inte vara så cyniska *rynkar ögonbrynen strängt*), shoppa födelsedagspresent åt J med Jonte (vi hade i princip bestämt oss för vad vi skulle köpa, men fick kortslutning och härdsmälta ändå - dessa eviga VAL man måste göra!) och så ramlade en god del av det gamla korridorsgänget plus Per till J:s och hans fru K:s nya lya, skönt belägen vid fyrisån. Ack, så nybyggt och vackert det var! Med balkonger i turkos och grön glasfiber (?), och fransk balkong i andra änden av lägenheten. Långt ifrån Flogstas flagnande färg och ingrodda flottfläckar (försök ta bort flottet och höghusen kommer rasa - jag tror flottet är bärande). Och det var en rolig fest. Det blev smörgåstårta, skratt, en okristlig blandning av dricka och dans. J låtsades att han var Lord of the Dance och fick Moa att lära honom göra en riktig piruett - en fladdrig och något ostadig upplevelse då han har riktigt långa ben och armar. Som en helikopter som är på väg att krascha, men lyckas rädda sig i sista stund. Marsvinets pojkvän gjorde ett tappert försök till att dansa med mig, men gav upp när jag inte kunde sluta föra. Vi satt ute och tjatade  och tjafsade glatt och högljutt på den gröna balkongen ända tills en arg granne sa åt oss att hon skulle sova. En av de negativa aspekterna med att inte bo i Flogsta där hänsynen till grannarna är noll. Sen, sen bar det iväg hem, på vingliga ben och med glada, runda svängar. Doften av syren låg tung i luften. Vi mötte ett antal zombies - killar i våra åldrar som druckit bortom all sans så att de inte visste något annat än hur de skulle ta sig hem - kanske. Så började solen gå upp, och jag och Moa plockade doftande syrenkvistar. Per sniffade uppskattande i luften. Jag tror att vi alla var hemma vid tre. 

Dagen efter åkte vi till en kohage vid en sjö och badade. Det var underbart vackert, ängarna var fulla av smörblommor i skuggan under ekarna, så att man nästan tvekade att lägga ut sin handduk och platta till dem. Sjön låg spegelblank och stilla och vattnet var smärtsamt iskallt. Jag satt större delen av tiden på en sten i vattnet och glötte med fötterna i. Sedan - ett plötsligt och brutalt råmande störde den rofyllda tystnaden - alla solbadare tittade yrvaket upp från sina filtar. En ensam ko stod nere i vattnet och tittade menande, nästan irriterat, på en stackars tjej som solade vid vattenbrynet bara några meter bort. Som för att påminna henne om att det faktiskt var en kohage. Sen gick hon. Kon alltså. Det såg nästan ut som att hon gick på vattnet, eftersom det var så långgrunt. Holy Cow! Nästan lite Twin Peaks-känsla. 
 

Regn