En regnig eftermiddag i juni. Det är grått ute. Och grönt. Det är nästan skönt efter helgens och gårdagens starka sol. I dag ligger ingen och solar benen utanför mitt fönster. Det var länge sedan jag hade så roligt, som i fredags och lördags. Tack alla inblandade. Jag hann bli bjuden på fin lunch av Chefens karl som stannade i Uppsala på väg norrut (jag vet hur suspekt det låter, men nu får ni öppna era sinnen och vidga era horisonter och inte vara så cyniska *rynkar ögonbrynen strängt*), shoppa födelsedagspresent åt J med Jonte (vi hade i princip bestämt oss för vad vi skulle köpa, men fick kortslutning och härdsmälta ändå - dessa eviga VAL man måste göra!) och så ramlade en god del av det gamla korridorsgänget plus Per till J:s och hans fru K:s nya lya, skönt belägen vid fyrisån. Ack, så nybyggt och vackert det var! Med balkonger i turkos och grön glasfiber (?), och fransk balkong i andra änden av lägenheten. Långt ifrån Flogstas flagnande färg och ingrodda flottfläckar (försök ta bort flottet och höghusen kommer rasa - jag tror flottet är bärande). Och det var en rolig fest. Det blev smörgåstårta, skratt, en okristlig blandning av dricka och dans. J låtsades att han var Lord of the Dance och fick Moa att lära honom göra en riktig piruett - en fladdrig och något ostadig upplevelse då han har riktigt långa ben och armar. Som en helikopter som är på väg att krascha, men lyckas rädda sig i sista stund. Marsvinets pojkvän gjorde ett tappert försök till att dansa med mig, men gav upp när jag inte kunde sluta föra. Vi satt ute och tjatade och tjafsade glatt och högljutt på den gröna balkongen ända tills en arg granne sa åt oss att hon skulle sova. En av de negativa aspekterna med att inte bo i Flogsta där hänsynen till grannarna är noll. Sen, sen bar det iväg hem, på vingliga ben och med glada, runda svängar. Doften av syren låg tung i luften. Vi mötte ett antal zombies - killar i våra åldrar som druckit bortom all sans så att de inte visste något annat än hur de skulle ta sig hem - kanske. Så började solen gå upp, och jag och Moa plockade doftande syrenkvistar. Per sniffade uppskattande i luften. Jag tror att vi alla var hemma vid tre.
Dagen efter åkte vi till en kohage vid en sjö och badade. Det var underbart vackert, ängarna var fulla av smörblommor i skuggan under ekarna, så att man nästan tvekade att lägga ut sin handduk och platta till dem. Sjön låg spegelblank och stilla och vattnet var smärtsamt iskallt. Jag satt större delen av tiden på en sten i vattnet och glötte med fötterna i. Sedan - ett plötsligt och brutalt råmande störde den rofyllda tystnaden - alla solbadare tittade yrvaket upp från sina filtar. En ensam ko stod nere i vattnet och tittade menande, nästan irriterat, på en stackars tjej som solade vid vattenbrynet bara några meter bort. Som för att påminna henne om att det faktiskt var en kohage. Sen gick hon. Kon alltså. Det såg nästan ut som att hon gick på vattnet, eftersom det var så långgrunt. Holy Cow! Nästan lite Twin Peaks-känsla.
skriven
mamma mu och jag badade oxå men utan kor som sällskap däremot en del mört.....