Än en gång kryper jag tillfälligt ut ur min isolering och rådande eremitstatus. Alltid bra att ta lite luft ibland. Skrivardriften har tack och lov återvänt (det blir jobbigt om man har ett skrivande jobb när varje rad sitter så djupt inne...), världssamvetet verkar ha vaknat till och plötsligt börjar jag bry mig om saker igen. Jag är glad. Det är ett helvete att vara likgiltig. Helvetiskt tråkigt, tomt och meningslöst. Varför leva liksom (nej, oroa er inte, jag är varken deprimerad eller självmordsbenägen). Jag vet inte riktigt vilken planet jag har varit på de senaste veckorna, men det är inte jorden i alla fall. Men nu har jag vaknat till igen, förmodligen tack vare syriske poeten Nizar Qabbani och libanesiska sångerskan Majida el-Roumi. Nizar Qabbani skriver enkla, vackra texter som riktigt ångar av kärlek och sorg, kort sagt hjärta och smärta. På något sätt blir det inte banalt. Eller, snarare, det blir banalt, för kärlek är ju banalt, men det ringer äkta och därför blir det vackert. Jag lyssnar om och om igen på "Tawq al-yasamin" med Majida. "Ett halsband av jasmin" hörde jag först i Syrien och fick därmed upp ögonen för både Majida el-Roumi och Nizar Qabbani. En dag ska jag göra en bra översättning av låten så kommer ni att förstå. Sensmoralen med det här är att livet inte är meningslöst om man väl lever det, om man vågar känna. Irritation kommer inte ta livet av dig (om du inte har min mormors temperament i alla fall). Var tacksam så länge du känner något. Hellre lite gnistrande irritation än att framleva sitt liv i grå vadd framför teven. Vi får passa oss så att vi inte fastnar i TV-land, som Peter Gabriel skulle uttrycka det.