Dis
-
Ibland önskar jag att du vore där. Du, att dela en sådan natt med mig. En sådan hemväg. Sådana tankar. En annan av dessa dagar, dessa evighetslånga, mjuka nätter, ska jag ta en sovsäck och ett paraply och gå till Håga. Jag ska se soluppgången och solnedgången i Håga. Går du dit med mig? Jag önskar att du gick dit med mig.
-
På vägen hem i den mjuka dimman, den tysta natten, så tänkte jag på tusen ting. Och jag tänkte på resenären, han som återkommer i mitt liv ungefär en gång vartannat år, som sa till mig helt apropå och därför sanningsenligt: Du tänker för mycket. Jag vet det. Jag vet. Jag stannade till i Ekeby, du vet, vid de gamla vackra fabriksbyggnaderna. Kommer du ihåg dem? De är från ett svunnet Sverige, ett Sverige vi kanske ska vara glada är förflutet, men jag är glad att husen finns kvar. De är vackra. På ett hus täcks den röda tegelstenen nästan helt av murgröna. En grön vägg skjuter upp i himlen. Jag bröt av en kvist, tog med den hem.
-
Dimman smekte mina fötter på vägen hem. Gatan var blank, fuktig från regnet. Vattenpölar bildade speglar på grusvägen. Så tyst. En sådan tyst natt. En fridfull natt. En natt att bevittna stadens ljus från taket på Flogsta höghus. En natt att tillbringa i Håga, på fuktigt gräs, inväntande soluppgången, morgonen. Du, hade varit perfekt att tillbringa en sådan natt med. Men jag tror att det tåget har gått, har det inte? Men jag är så förbannat glad för din skull.