mademoiselle hiver

Hon var nog minst 5 cm längre än mig, bred över axlarna och bröst och säkert 20 kilo tyngre. Mörkhyad med kort svart hår, stora tatueringar på bröst och armar, svart tandskydd i käften (för övrigt verkar det svårt att artikulera med ett sådant), hela tiden skuggboxandes med smidiga rörelser och med en blick som kan, om inte döda, i alla fall få en att tuppa av av skräck.

.

Omedvetet tänkte jag: "...hon kommer döda mig...!"

.

Sen sträckte hon fram handen och sa nästan blygt: "Hej, jag heter Karin (OBS fingerat namn)!"

.

Där fick jag för mina fördomar.

.

Karin var tålmodig och hjälpsam medan jag frustrerat försökte få ordning på slag, sparkar och knän, till skillnad från irriterade små karatetjejer när jag febrilt försöker komma ihåg vad som är vänster och höger (jag var en jävel på höger och vänster när jag var barn innan alla andra lärde sig, varför glömmer jag det nu? "Jaha, du menar DEN vänster..."). Jag hade roligt och lärde mig en del och när jag kom hem hade jag den där sköna tröttheten i axlar och lårmuskler som skvallrar om att man har tagit ut sig.

.

---

Nu på förmiddagen har jag suttit i mitt rum och tittat på aljazeera och ätit persimmon, eller manga som Jihan brukade kalla det, medan det regnat och åskat ute.  Den libanesiske dialekten som doktorn i dokumentären talade får hjärtat att värka av en speciell sorts hemlängtan. Hemlandstoner för utlandsresenären, som JW brukar säga. Jag drar mig till minnes folk som man mött, mat som man ätit, samtal man haft, och det som jag minns extra klart är alla dagar och nätter med Jihan och hennes familj i Damaskus där jag bodde under 2005. När hennes man och son gått och lagt sig stannade vi uppe framför teven, åt bisir, "manga" eller klementiner beroende på säsong och tittade på tråkiga egyptiska filmer medan vi pratade om allt och inget. Det var en bra tid, en odödlig tid. Hon var som en syster för mig. Jag tror vi båda behövde en extra syster just då. I år är det redan fem år sedan. När jag tänker på det blir jag glad över att jag fortfarande är relativt ung, och fortfarande kan komma att skapa sådana minnen i framtiden även om just den tiden aldrig kommer igen. Bara det faktum att jag kan titta på aljazeera relativt oproblematiskt känns som en rikedom. Det känns som att jag håller en del av världen i min hand, att jag har fått nyckeln till något som var stängt för mig innan. Och precis det var anledningen till att jag började läsa arabiska en gång för flera år sen. Jag är glad över att jag har lyckats öppna den dörren, med nyckeln i handen.