Nu borde jag gå och lägga mig, eller snarare duscha först och lägga mig sedan, men kom på en rätt mysig sak. Jag brukar gå in i lärarnas rum för att komma åt internet, så medan jag satt och funderade på ett svar från UNHCR om en "beneficiary" (vad sjutton säger man på svenska?), men kunde inte låta bli att distraheras av Maggie, en lärarinna i arabiska, som satt och fipplade på en annan dator medan hon snackade med fritidsledare, R, som jobbar på projektet (animator låter mycket tjusigare, eller hur?). Det visade sig att hon höll på med google earth och hade hittat sitt hus någonstans i Beiruts gråa betong. Efter att R hade fått leta upp sitt hus i tjusiga Verdöööööööön, skulle ju givetvis jag glad i hågen hitta mitt hus. Antingen är Katrineholm verkligen jordens obygd, eller så var det taskigt väder när satellitbilden togs, för jag hittade inte närmre än till Sultans konditori - men redan det är ju rätt roligt när man sitter i en förort till Beirut, att ett koncept som är så dö-känt för oss katrineholmare syns ända till Libanon. Ja, på något lustigt vis är det svårt att fatta att den verkligheten, att Katrineholms verklighet kan ses, förstås, från Libanon. Maggie tyckte att det verkade grönt och fint, och som en mallig tolvåring berättade jag att ja-a, det fanns minsann också väldigt många sjöar runtomkring min hemstad, så det låg vackert (Mm-mm, så det så!). Sedan skulle jag självfallet också leta upp min lya i Uppsala, och i lycklig iver kunde jag lätt urskilja 6:an på Sernanders väg, och såg till och med vilka långa skuggor höghusen fällde ned mot vägen, med fälten runtomkring täckta av snö. "Allt är vitt!" sa Maggie. Tack vare kvaliteten kunde jag visa domkyrkan, slottet och fyrisån, till allmän belåtenhet. Faktiskt. Maggie tyckte nog att det var roligt att se mitt hus med, som ett bevis på att jag inte bara har dumpit ned i Nabaa från blotta intet från någon avlägsen planet. För det är ju bara till hälften sant.
Nähej. Nu vart det sent här, fy sjutton. Go'natt på er. BGFGJHjkjk&%!