älskade underbara
dina ögon är ljust blått vatten
Ibland när jag ser in i dem
förs jag till en strand någon annanstans
Där slår havet in mot klipporna så att skummet yr
Där krasar snäckskalen under fötterna
Där är sanden fuktig och sval
Där skriker måsarna i skyn
Där hindrar den häftiga brisen dagen från att bli riktigt het
Där gömmer klippskrevornas skugga välkyld öl
Som ju är så gott en dag som denna
Ja, det är nog där du är
--
Älskade underbara!
Varje gång jag möter din blick
Så vet jag att du inte är här
Älskade underbara...
Du är ju aldrig där jag är
Älskade, underbara
-
Klockan är halv två på natten och den blå timmen är slagen. Jag älskar den svenska sommaren, men det spelar ingen roll nu. I morgon skrivs en bit av svensk historia, i morgon gifter sig vår kronprinsessa. Men nog om det nu. Mina öron ringer, men jag vill ha mer musik. Drivande musik, intim musik, sådan musik som får mig att önska att jag själv var musiker. Men jag är inte musikalisk. Kan bara sjunga, om något. Men musik är kärlek för mig, livslust. När alla andra aspirationer försvinner, finns ändå musiken kvar, för den talar alla språk. Den uttalar det otalbara. Ett underbart språk, musik.
-
Jag har varit ute i kväll. Från jobbet, med Jonatan och Texas till Upplands lövade trädgård, med pretentiös supermariomusik och en publik som till nittio procent var klädd i vadmal och second hand. Sedan till en förfest hos Patriks pojkgängsgängsmedlem, Johan, med trägolv, bänkskivor i ek och högt i tak. Jag kände med ens att (klass)resan från Flogsta var väldigt lång. Wanna marry me, Johan? Jag kan föra in trehundratusen i studieskulder i vår gemensamma ekonomi. Sen, efter att ha spenderat lång tid i det vackra köket, och diggat springsteen och U2 ganska länge (för ett av pojkgängets mkt positiva sidor är att de har bra musiksmak), for vi till snerikes, till svårlåsta cyklar, regn, fulla människor, till vackra kvinnor och vackra män. Och gamla åttio- och nittiotalsdängor, som Final Countdown och Don't stop me now med Queen. Där stod jag och hoppade runt ett tag när alla spelade luftgitarr. Sen, sen åkte jag hem.
-
Jag spelar Nick Cave för tillfället och han är bittrare än jag. Det håller på att ljusna ute. Det är en underbar färg på himlen. Den är ändlös, himlen. Det har varit en lång dag. Jag frågade äntligen min chef, läkaren, om mina fötter. Det var värre än vad jag själv trodde. Om jag vill kunna gå på fötterna femtio år till utan operation, måste jag göra något åt saken. Och jag bör helst inte vara barfota och utan inlägg. Någonsin. Ens hemma. Jag har precis börjat med en idrott som är en otroligt positiv kraft i mitt liv och som kräver att jag är barfota. På något sätt ska jag ordna det. Jag ska fixa så mycket stöd jag kan. Jag tänker inte sluta. Jag VILL inte sluta. Men på något sätt känner jag lättnad, som de flesta gör som får en diagnos. Man får bekräftelse på att det finns ett problem, och därigenom förstår man sina svagheter, och kan göra något åt dem. Förhoppningsvis. Men nu är jag på väg.
I morgon, i dag
.
Hon var nog minst 5 cm längre än mig, bred över axlarna och bröst och säkert 20 kilo tyngre. Mörkhyad med kort svart hår, stora tatueringar på bröst och armar, svart tandskydd i käften (för övrigt verkar det svårt att artikulera med ett sådant), hela tiden skuggboxandes med smidiga rörelser och med en blick som kan, om inte döda, i alla fall få en att tuppa av av skräck.
.
Omedvetet tänkte jag: "...hon kommer döda mig...!"
.
Sen sträckte hon fram handen och sa nästan blygt: "Hej, jag heter Karin (OBS fingerat namn)!"
.
Där fick jag för mina fördomar.
.
Karin var tålmodig och hjälpsam medan jag frustrerat försökte få ordning på slag, sparkar och knän, till skillnad från irriterade små karatetjejer när jag febrilt försöker komma ihåg vad som är vänster och höger (jag var en jävel på höger och vänster när jag var barn innan alla andra lärde sig, varför glömmer jag det nu? "Jaha, du menar DEN vänster..."). Jag hade roligt och lärde mig en del och när jag kom hem hade jag den där sköna tröttheten i axlar och lårmuskler som skvallrar om att man har tagit ut sig.
.
---
Nu på förmiddagen har jag suttit i mitt rum och tittat på aljazeera och ätit persimmon, eller manga som Jihan brukade kalla det, medan det regnat och åskat ute. Den libanesiske dialekten som doktorn i dokumentären talade får hjärtat att värka av en speciell sorts hemlängtan. Hemlandstoner för utlandsresenären, som JW brukar säga. Jag drar mig till minnes folk som man mött, mat som man ätit, samtal man haft, och det som jag minns extra klart är alla dagar och nätter med Jihan och hennes familj i Damaskus där jag bodde under 2005. När hennes man och son gått och lagt sig stannade vi uppe framför teven, åt bisir, "manga" eller klementiner beroende på säsong och tittade på tråkiga egyptiska filmer medan vi pratade om allt och inget. Det var en bra tid, en odödlig tid. Hon var som en syster för mig. Jag tror vi båda behövde en extra syster just då. I år är det redan fem år sedan. När jag tänker på det blir jag glad över att jag fortfarande är relativt ung, och fortfarande kan komma att skapa sådana minnen i framtiden även om just den tiden aldrig kommer igen. Bara det faktum att jag kan titta på aljazeera relativt oproblematiskt känns som en rikedom. Det känns som att jag håller en del av världen i min hand, att jag har fått nyckeln till något som var stängt för mig innan. Och precis det var anledningen till att jag började läsa arabiska en gång för flera år sen. Jag är glad över att jag har lyckats öppna den dörren, med nyckeln i handen.
Svammel och bekännels...
Det smått komiska var att mitt i denna blandning av svettiga, otränade, halvmulliga tjejer i alla färger och former (det finns ju en del seniga smidiga karatebrudar också, men strunt i dem, de är i minoritet) som fumligt försöker göra en schysst rak höger eller ett knä utan att knäa sig själv i hakan eller slå på arslet, så stod en kille som skulle kunna vara en reklampelare för thaiboxning med ett riktigt schysst six pack och proffsiga thaiboxningsskjorts och stretchade belåtet för sig själv. När vår tränare (som för övrigt är en liten latinamerikanska som är ungefär en halvmeter hög men ändå typ svensk mästarinna i thaiboxning - med risk för att fara med osanning) sa åt oss att träna högersparkar, så ställde sig utbölingen olyckligtvis precis till höger om mig. När jag mödosamt försökte sparka min egen spegelbild i magen utan att tappa balansen och trampa runt för mycket med fötterna, började denna snubbe, som för att jävlas, göra perfekta sparkar, raka slag, knän och uppercuts i snabb, snabb takt...
...och jag blev bara bistrare och bistrare tills jag till slut var riktigt ilsk. Kanske han gjorde det för att sporra oss, men detta fick bara motsatt verkan på mig. Jag fick behärska mig för att min inre trettonårige pojke inte skulle komma upp till ytan och ropa "DUU, din JÄÄÄVEL, när JAG blir stor ska jag SPÖA dig, VÄNTA bara!"
Tack och lov att jag inte gjorde det... då jag är realist och inser att min inre trettonåring är MINST tretton år försent och att jag säkert är äldre än baben redan från början - om man nu skulle förglömma den lilla detaljen att jag dessutom är tjej. Men medan jag fortsätter med denna träning som är väldigt rolig och bra, även om jag varken kommer förvandlas till Mike Tyson (trots att jag redan har bitandet inövat), Rocky, Mohammed Alis dotter eller ens hon svenskan som slogs mot henne (här börjar min inre trettonårige pojke gråta tyst av uppgivenhet och frustration), så har jag i alla fall ännu en imaginär opponent som inte alls vet att det är hans ansikte jag kommer sikta på med alla hårda slag framöver, eller att det är han jag spöar när jag sparkar de stackars tjejerna i magen. ;)
Det var bara det jag skulle säga. Så är det. Till och med en fredlig akademiker som jag drivs av revanschlust och blodtörst. Vart är världen på väg?