Jag tror att det var synen av Beirut från luften, ett av Libanons kustsmycken, som låg där i sin glittrande och dästa självbelåtenhet, som fick mig att andas ut all ängslan och stress när jag skulle landa för tre veckor sedan. Den försvann i takt med att isen smälte på flygplanets fönster under nedstigningen – kondensen fick stadens ljus att skimra och bilda mönster i fönstret, som när man tittar i ett kaleidoskop. Och sedan steg jag, och alla andra namnlösa passagerare ut, i en varm, svettig, högljudd och kaosartad omfamning med tredubbla kindpussar.
Den här natten är full av ljud, men har ändå någon slags ro. Man hör bilar och motorcyklar på gatan. Någon tutar, någon gasar. En tredje svär. Det burkiga ljudet från en TV någonstans, en pojke nyser, någon slamrar med porslin, ett barn gapar. Debke-musik från ett fönster, en tonårsflicka lyssnar på Bryan Adams från en balkong i ett annat hyreshus. En kackerlacka kryper obekymrat i en diskho. Även när man är ensam, som jag är just nu, så är man aldrig riktigt ensam. I Nabaa deltar man i hela kvarterets liv. Man hör till, vare sig man vill det eller inte.
Det är skönt att få höra till på det här självklara sättet, genom att blott existera – när man pratar upptäcker man vilka avstånd som språk, och förutfattade meningar, kan skapa. Pratade i dag med en ”kollega” om att jag kan känna mig missförstådd här – trots att jag är en ganska varm, känslig och ganska komplicerad person så får jag för mig att folk upplever mig som kall. Men jag är inte kall säger jag, jag tror inte heller att svenskar (och européer) skiter mer i andra än vad libaneser gör – i vissa fall ja, men i andra fall snarare tvärtom på vissa sätt – men vi har ett annat, mer sparsmakat och mer rättframt språk. Vi har ett annat språk, framhöll jag, andra sätt att uttrycka deltagande, omtanke eller ilska, andra sätt att få fram våra budskap . ”Mmm, du har helt rätt” sa Mirna och fortsatte ”Ni européer tänker mer med hjärnan än med hjärtat, ni använder hjärnan mer medan vi använder hjärtat”. Jag pratade äpplen. Mirna hörde päron, och apelsiner var vad jag förstod av henne. Kanske är det sant det hon säger på vissa sätt, men jag misstänker att hon inte förstår mitt språk.
