Jag har mycket svårt för strip-lit och egenpublicerade dagböcker. Därför var jag skeptisk när jag plockade upp Maria Lundgrens omdebatterade bok Myggor och tigrar härom veckan. Lyckligtvis är Myggor och tigrar varken det ena eller det andra – den är lika mycket en reportagebok eller reseskildring som den är bekännelselitteratur som den är en ändlös diskussion med henne själv. Att den inte är renodlad är både positivt och negativt – positivt när man kan följa med henne, under hennes ensamma skrivande nätter i Neapel medan hon försöker förstå samhället utanför, eller i de fragmentariska minnena från hennes barndom, eller i beskrivningarna av intrigerna i den mansdominerade kulturmaffian och männens enerverande myggstick.
Det är inte lika positivt när man tappar bort sig bland bokens fragmentariska avsnitt, bland minnen, tankar, känslor, Sverige, Neapel eller författarens brasklappar om sin egen paranoia. Det självrannsakas en massa, och det ältas till förbannelse, och jag finner mig undra om Lundgren är vid sina sinnens fulla bruk när hon finner hemliga meddelanden på Aftonbladets kultursida.
Med det sagt, så är Myggor och tigrar ändå väldigt läsvärd. Jag ser poängen i att sammanföra iakttagelser från två ytligt sett så vitt skilda företeelser som mansdominansen i den napolitanska maffian och den i den svenska redaktionskulturen, för så funkar vanligt tankearbete. Så kommer man fram till slutsatser. Man lever, jobbar, älskar, träffar vänner, gifter sig eller skiljer sig och samtidigt så iakttar man för att förhoppningsvis lära sig något. Sen åker man någon annanstans och lever och iakttar lite till och har man tur – eller otur, om lärdomen är dyrköpt– så kommer man fram till insikter och ser samband.
Så långt allt väl. Det som orsakade rabalder var Lundgrens val att namnge de gamla pojkvänner, arbetskamrater och fiender som hon samlat på sig genom åren, de som enligt henne bidragit till den litterära mansdominansen, de som stungit som myggor, som hjälpt till att upprätthålla den där strukturen där kvinnor ofelbart måste drämma huvudet i det förbannade glastaket. När boken kom ut pratades det om förtal, och även om Lundgrens mentala hälsa.
Men jag tänker – om det är sant det hon skriver, varför inte? Så länge det är sant, så finns det en mening med att tydliggöra sådant beteende som hon menar finns på Aftonbladets kulturredaktion. Boken är i sådana fall ett betydelsefullt inlägg i den ständigt pågående feministdebatten i Sverige.
Vi har en feministisk diskussion i Sverige som har hunnit blivit lätt korkad på samma sätt som ideologiska ställningstaganden brukar kunna bli lätt korkade med tiden (när de marinerats i samhällssoppan tillräckligt länge). Samtidigt som den sätter munkavle på oliktänkande därute och förmår dem att offentligt säga det ena och, offentligt, bita tillbaka det andra, behandlas kvinnor fortfarande som mindre vetande, vardagsmobbas och får sämre villkor på arbetsplatsen. Ändå är det inte allt som går att ta på, precis som Lundgren själv skriver. Det är inte allt som är skolboksexempel på kvinnoförtryck där man tydligt kan visa vad som skett. Snarare är det tvärtom, snarare är det så att det mesta är av den obestämda naturen som påverkar desto mer. Myggstick, snarare än tigerbett. Då är det modigt att lita så mycket på sig själv att man tar sitt eget vittnesmål och publicerar en bok om det, och dessutom namnger de som är inblandade. Kanske är det vad som behövs för en förändring. Eller så funkar det bara som en litterär käftsmäll. Hur som helst, är det lögn så riskerar det att klassas som förtal, och då är det en helt annan sak.