mademoiselle hiver

Konstbegreppets relation till media.

För några år sedan såg jag en dokumentär om Paul McCarthy på SVT. Förundrad funderade jag länge på vad som var meningen bakom hans konst och, lite frankt, om nu hans konst var konst, vad är det då som gör konst till konst?

När man några universitetsår senare fått en ordentlig inskolning i det postmoderna ramverket har det blivit lättare att se en poäng. När det inte längre finns några gränser mellan konst och verklighet kanske ”bajskonsten” fyller sin funktion, för kroppens gränser är (förhoppningsvis) definitiva. Att stöta ifrån sig något, som blod eller exkrementer, markerar kroppens, subjektets gränser, och bestämmer därmed vad som inte är subjektet och indirekt vad som är subjektet. Att åkalla en förlorad närvaro.

Konsten idag kan grovt uttryckt delas upp i två rörelser, enligt Anders Marner. Centripetal konst, som använder traditionella konstmetoder och centrifugal konst som inkluderar otraditionella metoder. Centrifugal konst använder sig inte av måleri, till exempel, eftersom att det är tidskrävande och når en relativt liten publik. Den centripetala rörelsen rör sig mot en mer definierad, introspektiv konst, medan den centrifugala blir allt mer gränsöverskridande.

Den centripetala rörelsen strävar efter rena estetiska värden, söker de essentiella villkoren för konst, och utesluter populärkultur. Som effekt så krymper den delen av konstvärlden (Göran Sonesson). En tendens hos den senare är att vardagssaker flyttar in på muséet, som Duchamps flasktorkare och andra ready-mades, och att konsten flyttar ut i samhället, som Oliviera Toscanis Benetton-reklam. Verkligheten drar sig mot konsten, och konsten mot verkligheten.

Den centripetala konstens största problem är att den har svårt att nå ut till allmänheten och marknaden. Centripetala krav på unicitet och autencitet förhindrar flerfaldigande och begränsar därmed tillgängligheten för allmänheten. Centripetal konst är alltid ett föremål. Det är inget fel med föremål, men det är opraktiskt - det som är äkta och unikt är ofta opraktiskt. Den centripetala konsten är ett steg längre från publiken i jämförelse med den centrifugala konsten. Den centripetala konsten måste använda sig av media för att informera och göra reklam för sig, medan media ofta är den direkta beröringspunkten mellan centrifugal konst och dess publik. Marner gör en intressant iakttagelse när det gäller konstkritiken. I nuläget är det konsten som är parasitisk på konstkritiken i stället för tvärtom, som det var tidigare. Konstkritiken har blivit ett sätt att nå ut till publiken, ett sätt att öka konstverkets tillgänglighet och utvidga marknaden. Centripetal konst använder sig av media för att locka en publik, medan centrifugal konst ofta är en del av media.

Den centrifugala konsten har inga problem med tillgänglighet och marknad eftersom den är gränsöverskridande och finns överallt, men riskerar däremot ofta att bara bli en färskvara, svald av mediekulturen och underhållningsindustrin, och förlora det mer tidsbeständiga värde som den centripetala konsten har. Om allt kan vara konst, vad är då meningen med konst? Vad händer med de estetiska värderingarna, med kvaliteten på konsten?

En gång hade målarkonsten en praktisk uppgift, på samma sätt som bildmedia har idag – att dokumentera och avbilda. När kameran och fotografiet uppfanns så trodde man att måleriet skulle dö. Det gjorde det inte, men målarkonsten fick nya uppgifter (uppgiften att utgöra just konst), och förutsätter mer eller mindre att bildteknologin tar hand om den informerande funktionen, menar Anders Marner (s. 57).