0 Läs mer >>
... har spenderats här hemma med ett tänt lju, ätandes nötter och clementiner från Syrien. Lukten är julig. J och N som jag inte har sett sen i påskas, skickade med lite clementiner hem med mig, som ett skämt. För tre år sedan bodde jag en och en halv månad med dem vid samma tid på året, och jag och N föråt oss på clementiner. 

Jag är glad att jag fick tillfälle att åka till Syrien, och glad att jag har haft dagen ledig. 

Jag kunde gärna ha sluppit alla misstänksamma militärer dock. I går och i fredags har jag varit besökt general security vid sju eller åtta tillfällen, och fått betala ganska mycket pengar för att jag vill vara kvar i Libanon till den 21 december. Det är aldrig varit särskilt behagligt att gå till General security - det är något med själva känslan i byggnaden tror jag. Nervositeten och maktmissbruket sitter fast i väggarna, i ämbetsmännens kläder, som en dålig lukt. Jag brukar alltid känna mig som en brottsling när jag går in på GSO. Jag tyckte nog att den siste mannen med Stämpeln som bestämde om jag skulle få komma in i landet igen eller inte, blängde misstänksamt på mig och mitt pass, och motvilligt gav mig en månad. Ser jag ut som en terrorist? Va? Va? Eller en rysk "dansös" (det händer att folk frågar "ryska, ryska?" eller "ukrainska?" så det kanske ligger lite närmare...)?

Nåväl, nu slipper jag väl dom på ett tag får man hoppas. 

Hela dagen idag har varit skön. Jag har sovit ut för en gångs skull och städat medan jag har lyssnat klart på Camilla Läckbergs "Sjöjungrun" (som artade sig på slutet) och började sedan med Khaled Hosseinis Flyga drake, som verkar vara en intressant berättelse, för att sedan plugga och adventsfira (vilket innebar att jag föråt mig på nötter och clementiner från Syrien framför datorn med ett tänt ljus bredvid). Givetvis upptäckte jag att någon förläst typ på FN snott min uppsatsidé nästan precis... den jäveln. 

Första advent i varda...

0 Läs mer >>

Sjabbigt, gammalt och vackert. 

Djupa gränder i Bab T...

0 Läs mer >>

Trånga gränder i Bab Touma

På blixtvisit i Syrie...

0 Läs mer >>
När jag är på det här humöret finns det inget som inte provocerar mig. Jag går på överfart och stressar med en mäktig trötthet i kroppen. Nu skiter jag i det här. Jag behöver inte lösa alla problem på en gång. Nu fixar jag vad jag behöver till i morgon, sen skiter jag i resten. Sen ska jag minsann ha fredagskväll. 

Duracellkaninen i pro...

1 Läs mer >>
... Och nu, när jag har min halva day off, tänker jag eftersom jag ändå är hemma, att va bra, nu kan jag köra en maskin tvätt eftersom det finns vatten under eftermiddagen. Proppar in halva min garderob, donar med tvättmedel, sätter i kontakten, bestämmer program. Och tvättmaskinen blinkar till och... stannar? Och nu kan jag inte öppna luckan? Det här är ett skämt. Skämtdag. AAAARRRRRHGHHGGGGHHHHH!

Tvättmaskinshelvete

1 Läs mer >>
De två senaste dagarna har varit underliga. I går jobbade jag som en gnu, och kom hem till studierna och ljudboken (det är mitt liv just nu - jag pluggar och plöjer kriminalromaner) efter en liten ljusglimt där en av mina beneficiaries läste min framtid i i kaffesump. (Hon såg bland annat ett flygplan (tur och retur), en oväntat men trevlig resa, och att karln i mitt liv skulle ta en jävla tid på sig att dyka upp. Inga nyheter, sa jag.) Men den här dagen slår allt med sin gråhet och sina överraskningar. 

Först hade jag tänkt ta halva dagen ledig som jag blivit lovad för att fixa uppsatsen. Det är det jag gör nu, hrm, men jag har gått senare än de andra och det är första dagen jag gör så. Sen går mitt visum ut i dag, så jag åkte helt enkelt till motsvarigheten till migrationsverket och skulle förnya det. Folk som varit i arabländer vet hur det fungerar. Man går upp och ned för massa trapport, man får en massa lappar i olika färger, och talar med en massa militärer och vad majoriteten av dem säger får man betrakta som lagen. Det jag fick höra av en militär tjänsteman alldeles för tidigt i morse var att jag måste lämna landet. Jag hörde ljudet när min haka slog i golvet. Det har jag aldrig fått höra under de 8-9 gånger jag tidigare har besökt libanesiska migrationsverket i år. "Men-men-men, mitt visum går ut idag, och min biljett är på den 21 december." 
- Ja, du får åka i dag eller i morgon.
"Men min biljett är den 21 december.... mitt land är långt bort, jag kan inte bara åka så där..."
- Du får åka till Syrien och komma tillbaka. Men först måste du gå till ett annat migrationskontor i Adlieh. 

Så jag gick till ett annat kontor och sprang upp och ner för ännu fler trappor, gick in och ut ur olika kontor och pratade med ännu fler militärer och fick nya färgade lappar. En och en halv timme var jag där, och fick till slut en stämpel som gav mig liiite extra tid att dra till Syrien (fem dagar). Men så till det sista kontoret, där jag upptäckte att jag skulle behöva betala 50 000 för dessa extra fem dagar, vilket är typ 250 kronor. Det hade jag inte alls med mig, för jag brukar aldrig få betala när jag går till migrationsverket... Så alla stämplar jag hade fått, stämplades över med "ogiltigt" och den siste militären, som såg ut som att han precis skulle ut och klubba i snygg-skjorta, jeans, schyssta glajor i knapphålet och mc-jacka, typ, sa åt mig att komma tillbaka i morgon. DET är däremot inte i enlighet med lagen eftersom mitt visum går ut i dag... "Vi öppnar åtta, men jag är här från ... typ nio." sa han, så ja. Så... ja. Efter en förhoppningsvis kort sejour på migrationsverket i morgon drar jag till Syrien över dagen. Förhoppningsvis släpper libaneserna in mig igen sen. Annars blir jag trött på dem. 



Utvisad?

0 Läs mer >>
Nu borde jag gå och lägga mig, eller snarare duscha först och lägga mig sedan, men kom på en rätt mysig sak. Jag brukar gå in i lärarnas rum för att komma åt internet, så medan jag satt och funderade på ett svar från UNHCR om en "beneficiary" (vad sjutton säger man på svenska?), men kunde inte låta bli att distraheras av Maggie, en lärarinna i arabiska, som satt och fipplade på en annan dator medan hon snackade med fritidsledare, R, som jobbar på projektet (animator låter mycket tjusigare, eller hur?). Det visade sig att hon höll på med google earth och hade hittat sitt hus någonstans i Beiruts gråa betong. Efter att R hade fått leta upp sitt hus i tjusiga Verdöööööööön, skulle ju givetvis jag glad i hågen hitta mitt hus. Antingen är Katrineholm verkligen jordens obygd, eller så var det taskigt väder när satellitbilden togs, för jag hittade inte närmre än till Sultans konditori - men redan det är ju rätt roligt när man sitter i en förort till Beirut, att ett koncept som är så dö-känt för oss katrineholmare syns ända till Libanon. Ja, på något lustigt vis är det svårt att fatta att den verkligheten, att Katrineholms verklighet kan ses, förstås, från Libanon. Maggie tyckte att det verkade grönt och fint, och som en mallig tolvåring berättade jag att ja-a, det fanns minsann också väldigt många sjöar runtomkring min hemstad, så det låg vackert (Mm-mm, så det så!). Sedan skulle jag självfallet också leta upp min lya i Uppsala, och i lycklig iver  kunde jag lätt urskilja 6:an på Sernanders väg, och såg till och med vilka långa skuggor höghusen fällde ned mot vägen, med fälten runtomkring täckta av snö. "Allt är vitt!" sa Maggie. Tack vare kvaliteten kunde jag visa domkyrkan, slottet och fyrisån, till allmän belåtenhet. Faktiskt. Maggie tyckte nog att det var roligt att se mitt hus med, som ett bevis på att jag inte bara har dumpit ned i Nabaa från blotta intet från någon avlägsen planet. För det är ju bara till hälften sant. 

Nähej. Nu vart det sent här, fy sjutton. Go'natt på er. BGFGJHjkjk&%!

Down to earth?

1 Läs mer >>
Utanför kontorstid. Från 9-5 lyssnar jag på vad du har att säga, men efter den tiden är det bara att hålla snattran, eller ta konsekvenserna.

Be mig inte om empati

0 Läs mer >>
Det är konstiga tider nu, dagarna har förändrats. Lyckligtvis verkar inte den gångna veckans överraskningsmöten fortsätta nu och jag fick höra av Fatima igår att jag inte verkade så sammanbiten och stressad. Jag vet inte riktigt om det har att göra med att jag själv har ändrat inställning och för en gångs skull träffat lite folk under helgen eller om den här veckan helt enkelt är lugnare, utan överraskningsmöten. Gårdagen och idag har visat på intressanta möten och händelser, "tyvärr", eftersom de är intressanta för att de är knepiga och för med sig någon typ av problem. Men, det är intressant att fundera ut hur man ska och kan hjälpa till att lösa problemen - kan man inte det är det ingen höjdare dock. 
I dag har jag och Jihan sprungit trappa upp och trappa ned till folks hem och pratat med dem, och försökt luska ut en sak rörande en annan organisation som vi har hört en del om. Förhåller det sig som så som vi tror är det riktigt illa för alla inblandade, men i synnerhet för irakierna. Tro mig, jag är inte intresserad av att göra någon till ett offer, men irakierna blir det i den har staden, eftersom de är i händerna på de verkligt stora drakarna för sin överlevnad och framtids skull. Vad gör man om drakarna samarbetar och... är korrupta?

Konstiga dagar

0 Läs mer >>
Y om Vägval:
Fö det där med att avsluta ett kapitel av ditt liv innan du påbörjar ett annat....vem var det som sa så...lät nämligen väldigt filosfiskt och bra!!!!
---
Det är ju jag som har sagt det, så klart! ;) Puss

Diskus mellan syster ...

3 Läs mer >>
Gröna Kulle, Katrineholm 

Jag är inte känd för att välja den enklaste vägen, och har sällan så gjort
men en realist bor i mig med
Till och med Katrineholm är en del av världen och verkligheten, trots att vi försöker förneka det
Ja, alla gör det - de som bor där och de som flytt
Som alla unga och halv-unga och halv-gamla har jag en dubbel relation till min födelsestad
Men det är där hjärtat bor också - min familj
Och jag kanske, kanske väljer att vända hem nu
För att avsluta ett kapitel av mitt liv
Innan jag börjar ett annat
(I stället för tvärtom)

Vägval

0 Läs mer >>
Det regnade hela dagen igår. Jag tror att det var ett kort uppehåll mot kvällningen, men råheten och fukten och de ständigt droppande takpannorna gjorde att det var svårt att riktigt veta i mörkret. För mig gjorde det ingen skillnad - jag stannade inne hela dagen. Attans att självständighetsdagen tajmades in med sånt ruttet väder. "Vilken självständighet" menade en annan libanesisk vän som jag pratade lite med på msn. "Jaja, jag vet vad du menar", sa jag. Det är så pass många länder som antingen helt sonika har ockuperat landet då och då, eller "bara" utövat starka militära eller finansiella påtryckningar för att få en viss politisk utgång. Lilla Libanon är ett Mellanöstern i miniatyr, för alla konflikter utkämpas här, med eller utan våld. Och nej, det här är ingen finstämd politisk analys, och jag är inte anställd av DN. Men, Israels ockupation har åtminstone upplösts (så när som på en remsa allra mest söderut) och 2005 fick Syrien dra tillbaka sina 10 000 soldater. Kanske man borde fira de självständighetsdagarna också? Medan de varar, vill jag tillägga. I Libanon går tiden så fort, så fort, och det är svårt att veta om samma verklighet gäller från den ena dagen till den andra. Som från den sjätte maj till den sjunde, i våras.  Det var inte samma stad. Den ena kvällen satt jag med en vän och rökte vattenpipa och drack te på ett utomhuskafé i Boerj Hammoud. Nästa dag började gatustriderna vid vägen mot flygplatsen (som stängdes) och plötsligt gick Hizbollah in i Beirut. Det var krig i staden i en vecka, och sedan, plötsligt, slutade det och livet pågick som vanligt. Kvinnor speglade sig i skyltfönstren igen och männen svor i trafiken. Hamra tycktes ha några fler skotthål på väggarna, men reste sig återigen ur dammet och tog på sig sin roll som en av Beiruts hetaste stadsdelar. 

I dag är det bättre väder. Det droppar och plaskar medan allt vatten sen igår försöker hitta sin plats, men solen lyser. Klockan är bara elva. Det är skönt att veta att jag inte alltid måste sova bort halva dagen på helgerna. Jag har ju en del att göra. Onekligen. Jag funderar på att sätta mig med datorn någonstans downtown eller i Achrafiyeh. Måste komma ut ur Bourj Hammoud. 

Ha en go söndag. 

Sol

0 Läs mer >>
I dag är det den libanesiska självständighetsdagen, sedan Libanon befriade sig från franskarnas protektorat den 22 November 1943. Fransmännen var då upptagna på sitt håll, eftersom Tyskland hade ockuperat Frankrike, vilket naturligtvis gjorde att de hade annat att tänka på. Men för att åter sätta fokus på Libanon, så vet jag inte riktigt hur man firar det idag för jag har inte hunnit ut. Ända sedan jag vaknade alldeles för sent vid 12 så har himlen varit grå och ett ihärdigt pissregn har förvandlat Bourj Hammoud till en synnerligen dyster plats. Betonghusen ser deprimerade ut. 

Men igår, Fredag, hade man dekorerat våran multinationella skola, där hälften av lärarna är libaneser från hela Libanon och andra hälften består av två Irakier, två fransmän, en österrikare och en tysk, och där eleverna är en vild blandning av sudaneser, irakier, indier, singhaleser, filippiner, bengaler (en i alla fall) och typ två libaneser, med libanesiska flaggan givetvis, men också alla barnens flaggor, och sedan så lyssnades det på nationalsången ("hm-hm-HM lil-Watan!!!") , som låter misstänkt lik marseljäsen (nu kommer jag väl att få stryk av libanesiska vänner...) och sedan så hade barnen någon slags dansföreställning, som jag missade, eftersom jag var tvungen att åka och jobba i Sad el Bouchrieh.  På vägen dit, som vi oftast tar genom Sin el-Fil, Dekwaneh (svårt att veta var gränserna går) såg vi libanesiska flaggor i tusental på rondeller och i korsningar, och folk kom och delade ut något som såg ut att vara flaggor, men visade sig vara flygblad för Lebanese forces. De har ju ett gäng kontor i omgivningen. 

Men idag är det grått och kallt och pissregnet är intensivt och verkar inte vilja upphöra. Jag vaknade riktigt sent som jag har börjat göra nu på helgerna (12!), och känner mig rätt bortkopplad från verkligheten därute. Sitter fortfarande med frukosten framför datorn, trots att klockan är över två. Men, jag ska skärpa mig och sätta igång. Jag går nog inte ut i dag, men plugga måste jag! Är ju hemma om en månad och då måste uppsatsen vara klar. Har en del funderingar att göra, nu medan jag har tid också. Puss på er. =)

Pissregn

0 Läs mer >>
Sitter nu med en sysslolös fredagkväll och lyssnar på Dolly Parton (som förövrigt skulle kunna sägas se ut som en karikerad libanesiska med jättehår, kantiga ögonbryn och ordentlig hylla), efter en för mig sanslöst lång arbetsdag. Det känns som att jag har jobbat i 16 timmar, när det i själva verket var från nio till halv sju. Fast jag hade i och för sig ingen lunch (snörper surt med munnen). 

Men, lyckligtvis får jag mig en tankeställare eller två när jag går omkring som en Hitler på måndagshumör på jobbet. Goa psykologen M påpekade att jag såg ut som om jag hade gått in i en dörr tidigare i dag och var arg för det. Jag var inte arg vad jag visste, sa jag, mitt ansikte ser bara ut så. Det är mitt standarduttryck. Född sån.

Sanningen, om vi ska tala om sådana seriösa saker, är att jag är rätt trött på o-organisationen inom organisationen och det sätter sig på mitt humör. Jag blir en tyst sammanbiten bitch. Jag är dock inte ensam. Vissa kanske accepterar kaoset mer (Psykologen S skrattade och sa, ja, så här det de första 6 månaderna på varje nytt projekt i varje organisation) men vi är många som går med små mörka moln av frustration över våra huvuden, och när vi samlas för att prata kommer regnskurarna. Som så får vi inte direkt motivation av varandra. Inte heller när jobbarkompisen ligger med huvudet på skrivbordet och gnäller  "ja veeeeeeet inte" som svar på varje fråga. Jag har, snäll som jag är börjat härma hennes röst när hon säger så - ja veeeeeeeeeeeeeet inteeeeeeee....! 

Ja, jag har visst hört att tålamod är en dygd. Hoppas bara den inte är en viktig sådan. 

Vilket surt inlägg det vart. Men så farligt är det inte. Jag sitter och lyssnar på Dolly Parton, Abba och Gloria Gaynor, och de som inte upplever ett intensivt obehag av musiken, blir märkligt gladlynta i stället. 

Nu ska jag i alla fall lägga mig i bingen o softa och lyssna på Michael Connellys Räven i ysters gamla MP3 och käka gurkor (de är små, inte king size som i Sverige). Om jag hade choklad hemma, skulle gurkorna stryka på foten, men chokladen har jag ätit upp. Matkulturen lider lite för tillfället (=bröd och flingor), men chokladen glömmer jag inte att köpa. Det gäller att ha prioriteringar.  
Detta råkade jag nämna för min mor när jag ringde tidigare (innan Idol, självfallet), och genast frågade hon finkänsligt "har du blivit fet?". Vi får la se när jag kommer hem och väger mig. 

Jolene, Jolene, Jolen...

0 Läs mer >>
Jahapp. Här sitter man igen då? Det kommer inte bli ett långt inlägg. Mitt liv är fullt just nu, med uppsats, jobb och jobbigheter med jobbet. Och så var jag på training i fredags och lördags. Sa jag det? Det var intressant som attan, men efter det var jag helt slut. Sen fick jag efter många om och men ordning på tvättmaskinen - vilket innebär att det var vatten överallt (det var nog lite stopp i avloppsbrunnen) och jag skurade köksgolvet 3 gånger i söndags. Allting som hade med vatten att göra (förutom den allmänna fuktigheten) hade slutat att fungera och jag började att fundera på om man borde ringa en exorcist i stället för en rörmokare. På något underligt vis ordnade det sig med Jamils hjälp där han rumlade runt rör och vattentanker med skruvmejslar, tejp och fickknivar och möjligtvis också tack vare en arg bön från mig till både högre och lägre makter. Men, söndagen som vilodag var tydligen ett överspelat kapitel, så jag vinglade vimmelkantig till jobbet dagen därpå. Måndagen minns jag inte mycket av, men tisdagen avhandlades på ett sätt som jag verkligen ogillar - överraskningsmöten som jag var försenad till med en psykolog anställd av organisationen som finansierar oss. De enkla, raka frågorna hon ställde, blev kontroversiella eftersom vi var oförberedda och tagna på sängen (L:s fel) - de problem som var uppenbara för oss med organisationen kändes som en rosa elefant som bökade omkring i rummet, som ingen låtsades om. Dagen fortsatte med lunch med min del av arbetsteamet på tjusiga Burger King, besök till familjer och sedan ett konstigt  personalmöte, där aggressiva åsikter luftades friskt, och där den importerade psykologen kom med uppfriskande åsikter om just organisationen av vissa saker, och efter DET hade vi ett bisarrt Amnesty möte med en trevlig Nepales från London. Och efter DET hade vi en avslutningsfest för en tjej som lämnat organisationen, och det var roligt och drog ut på tiden så en var rätt mör i dag morse. Och ja, den här dagen var lång och under-whelming och jobbig, med fler möten som drog ut på tiden och sura människor - nej, det är som det låter. Just nu är jag inte på humör för något. ska krypa ned i bingen, lyssna på ljudbok och sooooooova. GONATT! 

GONATT!

1 Läs mer >>
Egentligen har jag inte alls haft en skitdag, men nu börjar det dra sig åt det hållet. Jag kommer hem från en riktigt intressant dag med föreläsningar om irakiska flyktingars mentala hälsa. Vi har haft två studiedagar med restart i ämnet.  Vanligtvis brukar studiedagar kännas som ursäkter att visa upp sig för gräddan av MR-organisationernas innefolk och äta gott på ett flott och dyrt hotell (Meridien Commodore eller Crown Plaza - annars kommer inga deltagare) medan själva ämnet tar en mindre roll och avhandlas utan större entusiasm med förutsägbart resultat. Så var det inte här. Jag är jätteimponerad av det kunnande och professionalism som Restart-teamet, och särskilt coola Suzan Jabbour visade upp. Stämningen var mkt  god. 

Sedan, efter att ha sagt hej då till diverse deltagare, vilka jag hoppas kunna ha lite kontakt med i efterhand både professionellt och privat (det där lät både skrytigt och porrigt, men det är ingetdera), gick jag o Fatima ut i Hamra, västbeirut, och ögonshoppade fast vi båda var helt slut. Jag fortsatte vid Sassine efter att hon hade gått hem - och hittade mycket snygga saker. Jag LÄNGTAR efter nya baskläder. T-shirtar. Polo-tröjor. Tröjor. Eller, jag kanske snarare längtar efter rena kläder. Det blir inte samma sak med att tvätta för hand. Föreställ er att tvätta jeans i en liten balja, eller en stor handduk. Det är helt omöjligt, det måste vara mot naturens lagar eller något. Men i alla fall, gick jag där och strosade och strosade på ABCs marmor-golv och fingrade på kläder, väskor och skor, tills jag upptäckte att jag var närmast oresonligt trött. Varje steg gjorde ont i kroppen och ryggen, och en molande värk belägrade huvudet. Jag fick tag i en service och kollapsade i baksätet. En liten positiv tanke fladdrade till i huvudet. Jamil hade lovat att sätta dit motorn som skulle möjliggöra att använda tvätt-maskinen i dag. Jag skulle kunna tvätta i tvättmaskin!

Jag lyckades även släpa mig upp för trapporna och innanför dörren, packa upp varorna från charkuterie aon. Diskhon var full med disk. Jag var hungrig och slut på energi och ville slänga i mig mjölk och flingor. Alla djupa tallrikar var i diskhon. Sålunda ställde jag mig att diska, med avbröts direkt av det genomträngande ljudet när en Boeing 747-800 landade i gränden utanför. Nej visst, det var bara motorn i vattentanken (?) som startades när jag vred på kranen. Vattnet forsade ut med en väldig fart, och snart hade jag diskat färdigt.  Sen, efter att ha ätit min sorgliga mjölk-och-flingor-middag hukad framför datorn, skulle jag skölja av tallriken i vasken. Jag skruvade på kranarna. Ett väsande ljud kom från kranen, varpå den började spotta ut brunt vatten. Sen var det stopp, men 747:an höll fortfarande på att taxera i kvarteret. Det fanns inget vatten. Det fanns inget vatten, och motorn var fortfarande igång. 

Senare kom Jamil förbi på akutbesök, när jag hade ringt med detta dumma påstående. "Det finns inget vatten!". Han kom givetvis för att 747:an inte hade slagit av strömmen som den skulle, och jag fick lära mig följande: Vattendunken som det statliga vattnet lagras i är ovanligt liten, så det räcker inte till tvättmaskinen, som slukar mycket. Det statliga vattnet är påslaget mellan ungefär 12 och 6 på dagtid, då jag är på jobbet. Vilket innebär att jag inte kan använda tvättmaskinen på kvällen, utan endast på dagen när jag inte är hemma. Great. Och nu fungerar automatiken inte, så Jamil måste komma hit, klättra up i utrymmet över toaletten där tanken finns, och trycka på ON på motorn som minsann skulle slå av sig självt när det inte fanns något vatten. 

Och nu finns det inget vatten, inte ens till att tvätta händerna i och verkligen inte till att fylla upp tanken i toaletten... Jävla skitdag. Det här kanske inte är mycket i era ögon, men mitt liv känns som en tecknad serie. När väl något ordnas - och det tar ca 2 månader till att det fixas - går något annat sönder. Skitdag säger jag (men kan inte låta bli att tilltalas av det roliga). Anyway, nu ska jag gå och lägga mig! Om det finns något vatten så ska jag nämligen städa, tvätta, duscha och även slå på stort och borsta tänderna i morgon, tänkte jag. :P

PUSS på födelsedagen, mamsen! Önskar jag kunde vara med er och fira! löööööv jooooooo allihop därhemma!

Skitdag