mademoiselle hiver

Men, lyckligtvis får jag mig en tankeställare eller två när jag går omkring som en Hitler på måndagshumör på jobbet. Goa psykologen M påpekade att jag såg ut som om jag hade gått in i en dörr tidigare i dag och var arg för det. Jag var inte arg vad jag visste, sa jag, mitt ansikte ser bara ut så. Det är mitt standarduttryck. Född sån.

Sanningen, om vi ska tala om sådana seriösa saker, är att jag är rätt trött på o-organisationen inom organisationen och det sätter sig på mitt humör. Jag blir en tyst sammanbiten bitch. Jag är dock inte ensam. Vissa kanske accepterar kaoset mer (Psykologen S skrattade och sa, ja, så här det de första 6 månaderna på varje nytt projekt i varje organisation) men vi är många som går med små mörka moln av frustration över våra huvuden, och när vi samlas för att prata kommer regnskurarna. Som så får vi inte direkt motivation av varandra. Inte heller när jobbarkompisen ligger med huvudet på skrivbordet och gnäller  "ja veeeeeeet inte" som svar på varje fråga. Jag har, snäll som jag är börjat härma hennes röst när hon säger så - ja veeeeeeeeeeeeeet inteeeeeeee....! 

Ja, jag har visst hört att tålamod är en dygd. Hoppas bara den inte är en viktig sådan. 

Vilket surt inlägg det vart. Men så farligt är det inte. Jag sitter och lyssnar på Dolly Parton, Abba och Gloria Gaynor, och de som inte upplever ett intensivt obehag av musiken, blir märkligt gladlynta i stället. 

Nu ska jag i alla fall lägga mig i bingen o softa och lyssna på Michael Connellys Räven i ysters gamla MP3 och käka gurkor (de är små, inte king size som i Sverige). Om jag hade choklad hemma, skulle gurkorna stryka på foten, men chokladen har jag ätit upp. Matkulturen lider lite för tillfället (=bröd och flingor), men chokladen glömmer jag inte att köpa. Det gäller att ha prioriteringar.  

Detta råkade jag nämna för min mor när jag ringde tidigare (innan Idol, självfallet), och genast frågade hon finkänsligt "har du blivit fet?". Vi får la se när jag kommer hem och väger mig.