I morgon, i dag
-
Klockan är halv två på natten och den blå timmen är slagen. Jag älskar den svenska sommaren, men det spelar ingen roll nu. I morgon skrivs en bit av svensk historia, i morgon gifter sig vår kronprinsessa. Men nog om det nu. Mina öron ringer, men jag vill ha mer musik. Drivande musik, intim musik, sådan musik som får mig att önska att jag själv var musiker. Men jag är inte musikalisk. Kan bara sjunga, om något. Men musik är kärlek för mig, livslust. När alla andra aspirationer försvinner, finns ändå musiken kvar, för den talar alla språk. Den uttalar det otalbara. Ett underbart språk, musik.
-
Jag har varit ute i kväll. Från jobbet, med Jonatan och Texas till Upplands lövade trädgård, med pretentiös supermariomusik och en publik som till nittio procent var klädd i vadmal och second hand. Sedan till en förfest hos Patriks pojkgängsgängsmedlem, Johan, med trägolv, bänkskivor i ek och högt i tak. Jag kände med ens att (klass)resan från Flogsta var väldigt lång. Wanna marry me, Johan? Jag kan föra in trehundratusen i studieskulder i vår gemensamma ekonomi. Sen, efter att ha spenderat lång tid i det vackra köket, och diggat springsteen och U2 ganska länge (för ett av pojkgängets mkt positiva sidor är att de har bra musiksmak), for vi till snerikes, till svårlåsta cyklar, regn, fulla människor, till vackra kvinnor och vackra män. Och gamla åttio- och nittiotalsdängor, som Final Countdown och Don't stop me now med Queen. Där stod jag och hoppade runt ett tag när alla spelade luftgitarr. Sen, sen åkte jag hem.
-
Jag spelar Nick Cave för tillfället och han är bittrare än jag. Det håller på att ljusna ute. Det är en underbar färg på himlen. Den är ändlös, himlen. Det har varit en lång dag. Jag frågade äntligen min chef, läkaren, om mina fötter. Det var värre än vad jag själv trodde. Om jag vill kunna gå på fötterna femtio år till utan operation, måste jag göra något åt saken. Och jag bör helst inte vara barfota och utan inlägg. Någonsin. Ens hemma. Jag har precis börjat med en idrott som är en otroligt positiv kraft i mitt liv och som kräver att jag är barfota. På något sätt ska jag ordna det. Jag ska fixa så mycket stöd jag kan. Jag tänker inte sluta. Jag VILL inte sluta. Men på något sätt känner jag lättnad, som de flesta gör som får en diagnos. Man får bekräftelse på att det finns ett problem, och därigenom förstår man sina svagheter, och kan göra något åt dem. Förhoppningsvis. Men nu är jag på väg.