Hur var det nu med empatin?

Jag har haft en lång enslig helg instängd på mitt rum. Vädret har varit smärtsamt vackert, men jag har inte förmått vara ute så mycket. Jag tog en kort promenad på lördagen, en längre på söndagen, flankerad av E och P. Hågadalen visade sig från sin bästa sida. Annars har jag inte smittats av den känsla av folkfest som lätt uppstår i Uppsala (och i synnerhet i Flogsta) närhelst det är över 15 grader varmt och skinande sol. Från mitt rum, som mer och mer liknar en krypta mednerdragna persienner, negligerade krukväxter, dammtussar och växande högar med kläder, hade jag god uppsikt över kidsen när de spände upp en stor flagga mellan två träd, satte ut en stereo med skarvsladdar hängande från ett fönster och hur de sedan flockades på gräsmattan på filtar, i solglasögon och shorts med öl i handen. Jag satt inne på mitt rum och läste, från tidigaste morgon till sena natten. Jag ville inte vara  med.

Och om det är någon som undrar hur jag behåller min fantastiska (eller osunda - det är en smaksak) porslinshy, så är det så man gör.

Jag har varit så inne i mig och mitt och mina böcker att det tålamod, eller utrymme jag tycker mig ha för andra människor har varit kort. Jag har inte riktigt varit där. En av mina vänner berättade om sin oro för en sjukdom hon har haft länge, och jag märkte hur mina tafatta försök till tröst och uppmuntran föll platta så att hon nästan blev arg. Jag var inte riktigt där. 

Jag vet i och för sig - även om det är en klen tröst - att man alltid är ensam med sin hälsa/sjukdom även om man tar med  sjukpersonal i beräkningen - det är man själv som måste gå igenom det, och det är man själv som måste uppleva sin egen kropps begränsningar. Samtidigt är sjukdom och åldrande en privat kris som nästan alla får uppleva, och där spelar empatin sin roll. Allting är subjektivt, och allting är relativt. 

Nu ska jag gå och äta nudlar. Och fånga dagen. 

Kommentera här: