Ingen ålder för en domkyrka, va?
Den gamla universitetsbyggnaden låg i skugga, tyst och ruvande, medan lilla Fyrisbion drog blickarna till sig med sina färgglada affischeringar. Kyrkogården sov djupt en oändlig sömn. Jag tog vägen om Folkes livs, tittade snabbt åt triangelns upplysta fönster, och såg glimtar av ett gammalt liv som jag knappt levt och sedan länge lämnat. Studenterna var statister som inför öppen ridå pratade i telefon, lagade mat och tittade på tv. Jag kan, för min inre syn, se makaronerna i kastrullen, stekflottet på spisen och gaffeln som vevar runt falukorv i en teflonpanna. Någon enstaka student sitter stressad under en lampa och studerar, förkovrar sig. Långt fler gör sig redo för klubbkväll på Snerikes nation. Och jag tänker att det inte bara är stekflottet som luktar i triangeln. Det luktar ungdom. It smells like teen spirit. Jag stannar nästan där på trottoaren, i min tanke. Jag är 24 år och tänker att det luktar ungdom?
Fast jag vet inte om jag någonsin har varit så ung som så många verkar vara. Nej, knappast. Jag var en medelålders kvinna under cover i en 20-årings kropp. En observatör som försökte förstå men aldrig riktigt integrerades i den främmande ungdomligheten. Men ju äldre jag blivit ju bättre har jag förstått ungdomen, ju yngre har jag kunnat bli själv. Så jag bara väntar på tills jag blir riktigt gammal för då jävlar.