25
Jag hoppas också att jag kommer att få höra melodier jag inte hört förut. Nya historier, känna nya vindar, dofter, som inspirerar, ger kraft, bara genom att vara nya.
Så lätt det är att tycka att man har hört allt förut, och så länge har jag då rakt inte levt. Eller? Hur ofta säger man något nytt egentligen? Hur lätt blir man ett vanedjur?
--
Jag cyklade hem på min tunga gröna cykel. Men den var lätt under mig. Rosé och bubbelvin gör mig stark. Det var varmt i luften, den lätta jackan var av allt att döma rätt klädsel. Stojet ljöd fortfarande i öronen. Människor överallt. Musik. Sprit. Kroppsvärme. Vänner. Svårt att höra varandra i ljudnivån. Intressant att titta på hur folk, män, kvinnor klär sig. Skönhet är behagligt men ofta subjektivt. Ack, denna förgängliga skönhet.
Utanför larmet är natten stor och vidsträckt bortom alla tjattrande, dansande människokroppar. Himlen är en ljusblå, mystisk kupol, ett fantastiskt paraply, som inte bara omfattar Uppsala och mitt tjugofemte år på jorden... utan hela världen och alla nätter. Men den ljusblå färger drar till minnes främst två nätter med samma färg. Kanske tre.
Vi promenerade om natten. Gick länge, genom högt gräs och på små grusvägar tills fötterna var trötta och ögonlocken tunga. Vi stötte på en syrisk ortodox kyrka någonstans och du ville lyfta upp mig för att se in genom fönstren. Gräset var tungt av dagg, färgerna dova. Det var alldeles innan gryningen och vägarna ledde överallt och ingenstans.
Duel3a. Jag ser vattentornet där borta, som en jättestor maracas i plåt. Jag betalar, stiger av taxin som rivstartar och flyger iväg. Överlevde den här gången också. Mörkret omsluter mig som en kokong. Vägen är fylld av mörka gestalter. Det finns ingen allmän belysning på denna gata, men mörkret är tryggt. Familjerna är fortfarande utomhus, jag ser kvinnor som bär på sina spädbarn i stora filtar. Det är sent men affärerna är fortfarande öppna och folk köpslår om priset på pyjamaser och behåar. Luften är mild, så mild för att vara september i Syrien. Jag smiter in i de mörka gränderna som leder hemåt.
Jag lämnade min blanka cykel i mörkret, för att gå hem. Världen svajade. Jag tog vägen över gräsmattan vid mitt fönster, men ville plötsligt inte vika av mot vänster, hemåt. Varför måste kvällen vara slut? Varför måste man nyktra till? Varför inte ta en sån där promenad, en liten promenad under den blånande himlen? Löven frasade, mörkret kluckade inbjudande. Vägen, upplyst den här gången, sträckte ut sig inbjudande framför mig. "Det är bara nu" tycktes sommaren viska. Jag tittade tvekande på vägen ett slag och började sedan följa den.
skriven
Underbart !