Bekännelselitteratur och dess effekt

Jag har aldrig förut intresserat mig något särskilt för biografier och i synnerhet inte vad jag kallar bekännelselitteratur. Jag läste Carina Rydbergs Den högsta kasten för tio år sedan och blev störd över den undergivet personliga, intima tonen i boken. Kanske skulle jag tycka annorlunda nu. Bekännelselitteratur som fenomen är däremot intressant, eftersom det skapar reaktioner, och nu på senare år har det kommit ut ett gäng nya romaner, däribland Maja Lundgrens Myggor och tigrar, och en ny bekännelsebok av Carina Rydberg, Djävulsformeln, samt Lars Noréns En dramatikers dagbok. Jag tänker läsa dem för ett projekt som jag måste göra.

Myggor och Tigrar har jag läst, och jag gillade den. Lars Noréns tegelsten får mig redan att vilja ta livet av mig. Den har inga sidnummer och det kanske är tur, för det lär vara över tusen av dem. Så står det "del ett av fem" på framsidan! Som en dagbok (för det är ju en dagbok) är styckena indelade i dagar. Jag har hunnit till sida *räknar efter* 4 exklusive framsida och så vidare, och lider redan leda. Många meningar inleds med verb, som i den här bloggen ungefär och se hur många läsare jag har (inte). Jag är inte INTRESSERAD av Lars Noréns person. Han må skriva vackert, han har möjligen ett intressant liv, men jag intresserar mig inte för honom. Jag har läst fyra sidor och vill redan ropa min förtvivlan till skyarna: VARFÖR publicerade han sin dagbok?
Hoppas motivet klarnar för mig framöver, annars kommer min psykiska hälsa förtvina mer än den redan gjort av allt det trista som jag måste läsa dagligen. Bah. Lundgrens drömvandring mellan svenska och italienska mafiosos var intressant på ett huvudvärksalstrande sätt, men det här är annorlunda, det går ju inte att läsa upphuggna dagboksanteckningar fortlöpande. "Sprang vid 13". Skitlitteratur. Bokstavligen. Jag har lagt boken inne på toaletten och där lär den stanna. Perfekt att läsa på toa-pauser och jag som dricker så mycket kaffe...

Kommentera här: