Litteraturkritik och makt
Kritikens makt och inflytande har skiftat i styrka såväl som i form genom åren, vartefter dess uppdrag har utvecklats och förändrats. Förutom inflytandet kritiken kan ha över en specifik författare eller konstnär, har kritiken även en social och politisk funktion. Stundtals har den varit betydelsefull för samhällsutvecklingen. I The Funcion of Criticism beskriver Terry Eagleton exempelvis hur den engelska litteraturkritiken bidrog till att skapa en borgerlig offentlighet i slutet av sjuttonhundratalet. När litteraturen blev marknadsberoende, kom litteraturkritiken att få en viktig funktion för författarna. Följden blev att kritikerna professionaliserade sig inom litteratur i större utsträckning från att tidigare ha varit professionella som intellektuella i allmänhet.
Kulturradikalismen på 60- och 70-talet var en annan period under vilken kritiken utövade ett relativt stort samhälleligt inflytande. Enligt Forser kunde den tidens ideologikritik fungera som ett vapen med makt att effektivt tysta någon eller uppmärksamma någon eller något. 60- och 70-talets kritiker bedömde litteraturen efter ideologi, klassanalys, socioekonomi, smak såväl som könsperspektiv och kultursidorna var forum för häftiga debatter.
Den relativa makt som kritikern åtnjöt under moderniseringens begynnelse och sextio-sjuttiotalen är idag fjärran. Offentligheten är mer heterogen med flera delkulturer och diskurser som pågår samtidigt, varför det finns liten plats för en kritiker som allmän sanningssägare eller smakdomare. Snarare är det så att olika kritiker har olika läsare, som oftast är överens med deras åsikter. Forser påpekar dock att detta likväl kan vara en effekt av att kritikern följer kulturredaktionens oskrivna regler och linjer. Enligt Bourdieu kan kritikerna klassificeras på samma sätt som de föremål de kritiserar, som konservativa eller avantgardistiska, precis som det finns ett samband mellan kritikernas position i det intellektuella fältet och läsarnas position i den härskande klassen.
Detta för oss över till makten som inskränker på kritiken. Litteratur- och konstkritik är idag starkt beroende av tidningsmedierna. Inom dagskritiken publiceras dagligen cirka hundra artiklar påpekar Forser. Det är en ansenlig siffra, och det följer de senaste årtiondenas tendens mot en större kvantitet, vilket riskerar att ske på bekostnad av kvalitet. Recensenterna får proportionellt mindre betalt för en recension idag då förbrukningstakten på litteratur har ökat. Som både Forser och Bourdieu är väl medvetna om finns en viss tröghet och kappvändartendens i kritiken – en kritiker tar ofta hänsyn till författarens tidigare verk i värderingen av det senaste, och lägger gärna örat till marken för att hålla koll på opinionen. Man undviker att skriva ned en vän till en kollega som man vill hålla sig väl med.
Kritikern har återigen ömsat skinn, och fått nya egenskaper och arbetsuppgifter. Kritikerns uppgifter är numera att fånga läsarnas uppmärksamhet, för att främja sin och kulturredaktionens position på kulturfältet. Detta för att öka dess auktoritet och inflytande, eller som Bourdieu skulle säga, dess symboliska kapital, och på så sätt få större kontroll över dagordningen. Idag är kritikeryrket mer gränsöverskridande än vad det har varit tidigare: kritikern arbetar ofta som allmän journalist eller har samtidigt en annan position i kultursektorn. Nackdelarna med det senare är uppenbara då möjligheten att bedriva en självständig kritik utan spår av jäv blir mindre ju fler kulturella stolar som kritikern sitter på samtidigt. Kritikens självständighet gentemot det journalistiska uppdraget beror av tidningsledningens åsikter om detsamma. Det är upp till ledningen att bestämma vilka investeringar som ska göras på det kulturella fältet. Detta innebär också att tidningarna och deras kulturredaktioner (och till en viss utsträckning, kritikerna) utövar ett inflytande på hegemonin inom det kulturella fältet där de är aktörer.
Precis som i sandlådan utgör kritiken en plattform för en maktkamp om sociala positioner, där deltagarna måste avgöra vem som ska klias på ryggen, vem som ska huggas och vem som ska slåss. Motsättningen, förklarar Fors, ligger ”mellan dem som lärt sig tala värdesystemets språk och de som inte kan koderna”, vilket separerar maktutövare från maktlösa (Forser, Tomas, Kritik av Kritiken: 1900-talets svenska litteraturkritik, s. 153). Kritiken är en inträdeshandling för att kunna tillägna sig utestängningsprocedurer och på sikt vara med och bestämma grundvalarna för ett kollektivt mandat, något som Bourdieu kallar för en typ av social alkemi.
Medieutvecklingen styr kritiken genom dess strukturella krav på aktörer inom litteratur och kultur. Kritikens funktion som en urskiljande och värderande institution påverkas av dagspressens målsättningar. I detta ligger kritikerns dilemma: samtidigt som kritikern har som uppgift att ifrågasätta normer, så är det ramverk inom vilket kritiken verkar, medierna, normgivande.
Dagens offentliga samtal använder medierna som plattformar, av vilka kritiken utgör en. Det finns anledning till att ifrågasätta vilka grupper som förmår delta i den offentliga kommunikationen ur ett maktperspektiv. Exempelvis var kvinnor länge frånvarande från litteraturkritiken i Sverige, ända tills feminismens tredje våg under mitten av 90-talet. Litteraturkritik är, som Forser påpekar, inte en könsobjektiv historia. Kritiken utgör en plattform för relationer och grupperingar inom kultursektorn, och Forser noterar att kön och kotterier är ett utmärkt uttryck för det maktspel som råder mellan de olika kultursidorna. Trots detta menar Forser att litteraturkritiken kan ha funktionen som en slags motoffentlighet till resten av det offentliga samtalet som pågår i media, förutsatt att kultursidorna får vara självständiga.