mademoiselle hiver

Vampyrfeber!

TV:serie. True Blood på SVT 1 onsdag 22:00.

Håll i er nu, för här råder vampyr- och demonfeber! Under hösten 2009 har SVT1 börjat sända den amerikanska serien True Blood (HBO), samtidigt som säsong två precis har slutat sändas i USA. Serien skapades av Alan Ball, som tidigare producerat den hyllade serien ”Six Feet Under”.

Vi får följa 25-åriga Sookie Stackhouse, servitris på kvarterspuben i den lilla fiktiva byhålan Bon Temps, Louisiana. Sookie har en speciell egenskap som både är en tillgång och en belastning - oftast det senare visar det sig: hon kan höra sina medmänniskors tankar.

Serien utspelas en tid efter ”det stora avslöjandet”. Japanska forskare har lyckats framställa syntetiskt blod, Tru Blood, och på så vis gjort det möjligt för vampyrer att leva fredligt och öppet med människor. Vampyrer världen över har gjort sig kända, och till och med gett sig in i politiken. Hatet och misstänksamheten mot vampyrer är fortfarande utbrett. I lilla Bon Temps finns det dock inga vampyrer, ända tills en kväll när en okänd, blek man stiger in på puben…

Serien True Blood har på kort tid blivit en succé, vilket är imponerande under en tid då vi verkar översköljas av vampyrberättelser. Förra året kom som bekant ’Twilight’, den uppmärksammande filmatiseringen av Stephenie Meyers bok med samma namn, under våren 2009 sände SVT1 BBC:s vampyrserie ’Being Human’ från 2008, och i USA började ’the Vampire Diaries’ (en filmatisering av L.J. Smiths bokserie) sändas på CWTV nu i september.

Vad är det då som särskiljer True Blood i denna uppsjö av vampyrserier? Svaret är självironin och publikens ålder. True Blood är en vuxenserie där de andra (med Being Human som möjligt undantag) mer riktar sig åt tonårstjejer. Trots att True Blood jonglerar med samma klichéer som övriga serier och ibland åker dit på dem, så blir True Blood aldrig eller åtminstone endast sällan patetisk. Det finns tillräckligt med blod, skit, sex (inte sällan i kombination med varandra…) och humor för att undvika de fallgroparna. True Blood parodierar sig själv och flörtar med komiken som uppstår. Bon Temps invånare är för det mesta småsinta och dumma, vampyrerna hotfulla och Sookie Stackhouse själv är naiv, charmig och irriterande präktig. Det är spännande, roligt och underhållande. Bäst av allt: här finns ej några vampyrer som glittrar i solljuset. Nej, de brinner upp på det gamla hederliga sättet. Se den. (fyra av fem huggtänder)

Böcker: Succubus Blues, Richelle Mead 2007.

Georgina Kincaid är en helt vanlig succubus. En gång för cirka femtonhundra år sedan sålde hon sin själ till en demon för att lösa en personlig kris. Krisen löstes, och nu betalar hon av skulden. Förutom att ha intecknat sin själ, jobbar hon i helvetets tjänst med att förföra män och korrumpera deras själar. När hon inte jobbar dagtid på bokhandeln vill säga. Men efter ett och ett halvt millennium i helvetets tjänst, har Georgina hamnat i en svacka. Hon är desillusionerad och har tappat arbetslusten i dubbel bemärkelse. Hon kan inte ha sexuellt umgänge utan att stjäla en del av killens livsgnista och själ, vilket kan ha förödande effekter på ett förhållande. När hennes favoritförfattare Seth Mortensen kommer på en signering på bokhandeln hon jobbar på, och en av hennes vampyrvänner blir ”staked” (och hon sedemera misstänkt för mordet), får hon dock annat att tänka på. Något är inte som det ska bland Seattles fördömda.

Succubus Blues är den första boken i Richelle Meads serie om Georgina Kincaid. Mead skriver även ”Dark Swan” och ”Vampire Academy”-serierna, av vilka den sistnämnda håller på att bli översatt till svenska som ett led i den allmänna vampyrhysterin.

Georgina Kincaid-serien (som jag har hunnit läsa ut vid det här laget) är välskriven chic lit med en mytologisk twist. Faktum är att den följer nästan exakt samma mönster som klassisk chic lit av det lättare slaget, typ Sophie Kinsella, så när som på en hög intrigerande demoner, änglar, och vampyrer, samt en icke obetydlig andel succubus-sex. Succubus Blues, den första boken i serien, visar på gott om vardagskomik och relationsdramatik, med en övernaturlig konspiration i bakgrunden. Succubus Blues är inte en bok som kommer att förändra ditt liv (om du inte blir beroende av serien, vilket det kan finnas en risk för – det blev jag) men den är välskriven och underhållande. Chic lit fast roligare. (Tre av fem huggtänder.)