mademoiselle hiver

En ovanlig flyktingkris

av Sanna Karlsson

Den sydafrikanske regissören Neill Blomkamp har tillsammans med välkände Peter Jackson (producent) målat obehagligt realistisk bild av mänskligheten i District 9 (2009).

”District 9” börjar som en dokumentärfilm om en stor flyktingkatastrof i Sydafrika. De två och en halv miljoner flyktingarna i distrikt nio är en ständig källa till rädsla, hat och oroligheter i Johannesburg. De temporära flyktinglägren som de har bott i sedan 30 år tillbaka har förvandlats till en skitig och farlig slum, en misär där fattigdom, våld och lidande frodas. Nu ska slummen jämnas med marken och flyktingarna flyttas.

Det råder en plågsam realism i detta scenario som skruvas till när det visar sig att flyktingarna i fråga är gigantiska skaldjur från en annan planet, vars rymdskepp strandade ovanför Johannesburg 1982. Precis som i den nyhetsbevakning och de specialreportage vi så väl känner igen från faktiska kriser i världen, så får vi se tjänstemän från statliga departement och organisationer berätta om tvångsevakueringen och flyktingkrisens händelseförlopp i intervjuer, och även följa med en insatt tjänsteman när han knackar dörr i distrikt nio för att lämna över vräkningsbesluten, uppbackad av tungt beväpnade militärer. Den brutalitet och respektlöshet som militärerna visar ’räkorna’, respektive det distanserade, kliniska intresse som vår tjänsteman har, till exempel när de aborterar räkornas ägg med en eldkastare, ”It’s like making pop corn, they pop you see”, ger en dålig smak i munnen. Det går inte att avskärma sig från realismen i detta, trots räkornas lite för Star Trek-liknande utseende. Jag kan inte låta bli att tänka på människor och medmänsklighet, och hejdas av särskilt en nykter tanke. Det finns ingenting som inte har gjorts mot en annan människa, det finns inga övergrepp som vi inte har utsatt varandra för under tidens gång. Medmänsklighet är en sorglig term, eftersom att den är helt meningslös när den är som sämst och endast inkluderar människor när den är som bäst.

Detta understryks när vår tjänsteman råkar exponeras för utomjordiskt DNA. Med ens förvandlas dokumentären till en ren science fiction-film, och tjänstemannen får smaka på sin egen medicin. Vapenindustrin får ett ekonomiskt och militärt intresse av honom när det visar sig att hans DNA håller på att transformeras, eftersom det innebär att han kan använda de utomjordiska vapnen som annars är värdelösa för människor. Tjänstemannen tvingas fly sina tidigare kolleger och söka skydd i slummen i flyktinglägret, hos desamma han tidigare nekat både medmänsklighet och respekt.

Sensmoralen i denna film är uppenbar, och den skulle mycket lätt ha kunnat bli en kalkon. Temat medmänsklighet och humanitet i förhållande till utomjordingar är inte nytt i science fiction, men den kompromisslösa realismen i porträtteringen av hur stater och internationella organisationer agerar i samband med flyktingkriser och andra katastrofer gör att District 9 är – ursäkta ordvitsen – väldigt jordnära. Det är en njutbar paradox. Fiktiva dokumentärer är inte heller ett nytt grepp, men här gör man det väldigt snyggt. Att flyktingarna ifråga är ’aliens’ i dubbel bemärkelse, utomjordingar och främlingar i ett, är ännu en ironisk kvickhet. Det är en intelligent film.