mademoiselle hiver

Kungligt roligt

Uppsala Statsteaters Drottning Kristina inleds till tonerna av Madonnas ’Like a Virgin’. Shima Niavarani, klädd i hosor, korsett och brudslöja, dansar ned för en fuskpälspyramid som blinkar i takt med musiken, och möts upp av Robin Keller och Sarah Maya Jackson i hattar, strumbyxor och slipsar. På klassiskt Madonna-manér jongleras det friskt med könsroller och kyssar utdelas till höger och vänster. Referensen till vår nutida popikon är lekfull men samtidigt allvarligt menad. Vilken annan artist har under sin karriär lekt så mycket med sexualitet, religion, och tvetydiga könsroller som Madonna? Och vilken annan kvinna åtnjuter så mycket makt och offentlighet? Men där Madonna har full kontroll över sin image, har drottning Kristina inte längre någon makt alls.

I uppsättningen av Drottning Kristina på Uppsala Statsteater gör regissören Farnaz Arbabi upp med eftervärldens bilder av drottning Kristina och tecknar samtidigt sin egen version. Den Kristina vi läser om i historieböckerna och ser på film, den Kristina vars ambivalenta sexualitet intresserar eftervärlden så till den grad att hennes kvarlevor obduceras för att en gång för alla fastställa hennes kön, ställs mot Arbabis egen bild av drottning Kristina, presenterad genom brottstycken av regentens liv.

Hela ensemblen turas om att spela eller på något sätt framföra drottning Kristina. Peter Viitanens tafatta högstadieelev håller ett föredrag om drottning Kristina, och blir, som Kristina, oturligt nog obducerad på slutet. Robin Keller låter sig motvilligt hunsas av den perverterade handdockan Kristina som håller ståuppkomik på göteborgska och antastar publiken. Shima Niavarani spelar kronprinsessan Kristina, som leker med regenten Axel Oxenstierna efter att konungen har dött vid Lützen. Sarah Maya Jacksons Kristina kröns som drottning, och låter misstänkt lik kronprinsessan Viktoria på myndighetsdagen. Anna Carlsson är en ålderstigen Kristina, som likt en vålnad betraktar scenerna ur sitt liv från periferin tillsammans med publiken.

Det är bilder och projektioner av bilder av drottning Kristina som har tagit huvudrollerna i denna pjäs. Det går inte att säga vilken bild som är mest sann, men man får en aning om vilka som stämmer minst bra. Dessa jagas tillbaka, motas ut eller får bokstavligen på käften av den moderna tidens genusmedvetenhet, som i fallet med August Strindberg och hans pjäs ’Drottning Kristina’ som anklagas för att vara en projektion – återigen! – av Strindbergs besatthet av Harriet Bosse.

Det är underhållande, intressant och roligt, men väl spretigt ibland. Shima Niavarani är svårförglömlig som barnslig och sårbar kronprinsessa och sjunger så att scenväggarna skallrar i sluttonen på ”Don’t Cry for Me Argentina”. Robin Keller är rolig och ömkansvärd som utsatt och udda August Strindberg och Viitanens nervösa tonåring likaså. Resultatet är en riktigt kunglig show.