Ahh. Nu är jag hemma från Italien, närmare bestämt Sardinien, igen. Trots att jag med min vanliga tur blev _ordentligt_ förkyld två dagar innan avresa efter att ha varit frisk i nästan ett år (om nu någon undrade), har jag nu lyckats bli lite solbränd (fyra nyanser av beige) och några kilo fetare. Jag behöver numera en kofot för att komma i mina jeans. Eller i alla fall ett skohorn. Detta har inte varit en upptäcksresa eller en pretentiös kulturresa (i så fall en väldigt opretentiös kulturresa om man vill vara snäll). Vi har suttit på våra häckar och spelat poker, läst tills ögonen blör (min lycka var gjord när jag hittade ett gäng slitna engelska chic lit pocketar i lägenheten vi hyrde. Det var med visst vemod som jag insåg att jag inte skulle hinna läsa alla) och tjafsat, skrattat, gapat och blängt på varandra, på terassen eller stranden (med små avbrott för ett dopp eller två) och hällt i oss allehanda vin, öl, likörer och whisky (inte för att jag vill ge er fel intryck om våra alkoholvanor men våra levrar mår nog bra av att vi bara var borta en vecka), feta ostar, pasta, choklad och chips. Och jag har blivit kär. Inte i en karl, även om italienarna hade ovanligt välformade bronsfärgade rumpor, men en ost. Herregud. Gorgonzola och Mascarpone _tillsammans_. A match made in heaven. Men jag har svårt att vara trogen - pecorino, parmeggiano och mozzarella har också slagits om min uppmärksamhet. De tillhör en kategori mat som det är värt att bli fet för. Fast den kategorin är i och för sig ganska bred hos mig. Nu måste jag sluta, men jag kommer tillbaka, med lite bilder som vittnar om hur jag med mor och syster gjorde Sardinien osäkert i dagarna sju.
skriven
Hemma & välbehållen hoppas jag? Puss o gonatt...