mademoiselle hiver

Nu läser jag vad som kallas 'manifestdebatten' på DN:s kultursidor. En sammanfattning i korthet: Ett gäng författare har varit trötta på att den svenska litteraturen ganska länge har varit översvämmad av chick lit och deckarförfattare. Det bara dräller av storstadstjejer med dyra shoppingvanor och fattiga kärleksliv, för att inte tala om alla överviktiga alkoholiserade och/eller depressiva kommissarier som envist bekämpar sina inre och yttre demoner i fuktiga småstäder.

Detta har skapat ett ramaskri, bland annat genom ett gäng andra författare som skrivit ett motmanifest, där de säger att de minsann skriver vad de vill och hur de vill, samt ett läsarnas manifest som går ut på ungefär samma sak fast från läsarnas perspektiv - "vi läser vad vi vill och vi vill inte bli dumförklarade av några pretentiösa författare". Jag då, i teorin en blivande kritiker (undrar hur stor arbetsmarknad som en litteraturkritiker har...) kan inte låta bli att tänka: Vilket jävla i-landsproblem. Och så barnsligt. Jag håller med de senare på ett sätt - jag läser gärna deckarförfattare, chick lit och vampyrberättelser (säger jag det högt blir jag väl utslängd från kursen), och när jag försökte med en av Peter Weiss tegelstenar (jag minns inte titeln. Den var röd och det var en trilogi.) blev jag så uttråkad att hjärnan nästan stängde av i självförsvar. Ctrl Alt Delete. Men. De första författarna har ju rätt ändå. Rätt att göra som de vill. Eller rätt att inte göra som de inte vill.

Och motmanifestet sen. Då det är ganska osannolikt att chick lit och deckargenren kommer att dö ut, så verkar ilskan hos motmanifestarna nästan lite oproportionerlig... Om det inte är för att manifestförfattarna försökt återskapa en typ av Smak förstås, en känsla för vad som är God litteratur eller snarare för vad som inte är det. Visst. Det är klart att det är surt att få höra att man skriver "dålig litteratur". Men bara för att det är dålig litteratur så behöver det ju inte vara en dålig bok. Och kom igen. Så högljudd och sur behöver man inte vara för att försvara litteraturens status quo, med dess chick lit, deckare, journalistiska ton och stilbrott och korsbefruktningar hit och dit - det är en underbar tid på många sätt, för man får göra vad man vill. Samtidigt GÖR det ju inget att det finns en typ av variation kvar, att det finns litteratur som håller sig borta från de mest flitigt använda samtida klyschorna. Jag vet att jag skulle ha behållning av sådan litteratur i alla fall (om det är en bra bok, alltså - jag säger som Diderot sa om konst och komposition i samband med Paris vårutställning 1765 - om det är en dålig bok blir den inte bättre av att man tar bort dess misstag - den är fortfarande dålig).