--

Hämndorgie i det nazistockuperade Frankrike

Inglorious Basterds (2009), Quentin Tarantino

 

av Sanna Karlsson

 

Paris under den tyska ockupationen

En blond fransyska byter ut skyltarna på en liten biograf. En ung nazist står nedanför stegen och pratar oförtrutet med henne. Hon är kort och avvisande, men den unge nazisten är envis i sitt sökande av kontakt och uppmärksamhet. Genom honom blir hon indragen i händelser som leder till kontakt med det ockuperade Frankrikes nazistelit, och finner sig plötsligt vara den motvilliga värdinnan för en tysk filmpremiär med nazistpartiets högsta höns och Führern själv på gästlistan! Vad ingen av dem vet är att hon är judinna och har ett gäng oplockade gäss med nazisterna…

 

Det har gjorts oräkneliga filmer om andra världskriget. Drama, action och komedier. Ändå verkar det råda viss konservatism i hur kriget och dess aktörer ska beskrivas, hur man ska porträttera nazisterna, de allierade, och judarna. Och så har vi ju historiens gång som ett lackmuspapper, och den bör man följa. Eller?

 

Quentin Tarantinos senaste film är enligt honom själv en spaghettivästern förlagd till andra världskriget. Det stämmer. Ingenting är heligt, utom möjligen Tarantinos egna stilgrepp och referenser. Och Hämnden, såklart, som har huvudrollen i den här filmen.

 

Filmen är indelad i kapitel på samma sätt som Kill Bill (2003) och i klassisk tarantinsk anda får man följa flera handlingar samtidigt. Här är det extra påtagligt. Förutom exemplet ovan stiftar vi även bekantskap med det amerikansk-judiska jägarförbandet ”the Basterds” bokstavligen på jakt efter nazistskalper, den brittiska spionen och tyska filmstjärnan Bridget von Hammersmark (Diane Kruger), och, på den motsatta sidan, den mycket obehaglige nazistöversten Hans Landa, ”the Jew Hunter”, fenomenalt spelad av Christoph Waltz. Överlag så är det mycket snyggt och lyckat, men filmens längd (153 minuter) och en fäbless för långa tagningar gör att det blir segt emellanåt. Annars är regin och fotot så estetiskt tilltalande att jag ofta tänker att de lika bra skulle ha passat som Manga eller Anime – återigen, ungefär som med Kill Bill. Ibland går det ut över karaktärerna, som blir karikatyrer, som till exempel Brad Pitts sydstatsbräkande Löjtnant Aldo ”the Apache” Raino (en referens till spaghettigenren?) eller Eli Roth i rollen som Sergeant Donny Donowitz, även kallad ”Bear Jew”, nazisternas skräck med sitt gigantiska baseballträ. En del andra karaktärer är mer djuplodade och mångfacetterade, som den judiska Shoshanna (Mélanie Laurent) eller nazistöversten som är isande otäck och komisk. Det ger ett visst djup åt filmen, som annars bara skulle ha varit lättsam och våldsam. Tarantino väljer också själv vem som ska vara monster och vem som ska vara offer och är inte konsekvent heller. Det är uppfriskande.

 

The Inglorious Basterds är ett vällustigt frosseri i våld och hämnd, utan särskilt mycket respekt för historiens gång. Men det är också ett vackert, intelligent, och våldsamt underhållande hämndepos (med betoning på våldsamt).