Det töar. Jag har öppnat fönstret och snön droppar på fönsterbläcket. Luften som kommer in luktar regn och fukt. Det känns ledsamt på något vis. Färgerna utanför är utdragna och tunga. Inte alls som under den gnistrande kalla vintern med sin stränga kyla och obarmhärtiga färger som har legat över oss de senaste månaderna. Himlen obarmhärtigt blå, snön obarmhärtigt vit. Kontrastfärger. Ibland kan man se frusna bär och äpplen kvar på träd och i buskar, fortfarande röda trots att de är täckta av snökristaller. Så vackert. En vacker sorts död.
Jag hatar den döende vintern, den som ger upp och smälter bort. Den dör på ett sådant patetiskt sätt. Den dör med utdragna, smältande, förvridna ansiktsuttryck, fjärran från den karga hårda oförlåtande skönhet som är vinterns signum. Jag hatar vintern i februari mars, när man anar brunt fuktigt gräs under den smältande snön. Varför kan inte vintern dö på ett bättre sätt? Go out with a bang som sommaren. Hösten sätter eld i varje träd. Vårens skönhet är ett tröstpris, men dom färgerna är ännu långt borta.