Jag älskar långsamma, lite kyliga vårar, när man gradvis kan njuta av blåsippor, lövsprickning och träd som blommar. Det är något magiskt med den här tiden, brukar jag säga, tiden som är innan grönskan slår ut med full kraft, när bladen ännu är skira och kantiga och bortkomna och medan vindarna fortfarande håller på och vänder. Luften är fylld av spänning, av knastrande elektricitet, av magi. Aldrig är himlen så stor och rund och evig som under ljusa vårkvällar, och aldrig är Uppsala så ljuvligt som när körsbärsträden blommar. Det är få saker jag förknippar med så mycket välbefinnande som att gå och lukta på blommande körsbärsträd under trolska vårkvällar, och den upplevelsen är så stark så att jag förväntansfullt inväntar körsbärsblomningen varje år.
-
Efter en veckas förkylning gick jag så till biblioteket häromdagen, för att låna böcker för min uppsats. När jag skulle gå hem tog jag vägen genom kyrkogården där jag vet att många blommande lövträd växer. Jag höll på att gå förbi körsbärsträden, när jag kom på mig själv. Träden ifråga skiftade lätt i rosa. Kanske de inte blommar än? Jag gick närmare tills jag såg hur enstaka blommor singlade ned från träden. Marken under körsbärsträden var täckt av rosa blomblad. Körsbärsblomningen var redan över. Jag blev besviken.