På ett X2000 mot Halmstad. Mellansverige är fint. Allt det gröna susar snabbt förbi, skog, ängar och åkrar smeks av kvällsljuset. Jag delar kupé med en värnpliktig och en rottweiler-valp som också verkar vara på väg mot Halmstad garnison. Han har munkorg men vill nosa på min dator. Valpen alltså. Nästa station Alingsås, säger konduktören i högtalarna. I Alingsås blommar ännu körsbärsträden konstigt nog. Hemma i Katrineholm ligger bladen i rosa drivor i vägkanten. Jag har tillbringat en stressad helg där. Stressad, som om jag hade resfeber. Kanske lägger sig denna reaktion med tiden. Jag hoppas det. Jobbigt ifall jag blir så byxis vid varje permission, av varje geografisk resa. Vi åker förbi ett litet fallfärdigt torp på en kulle. Det har en gammal stengrund. Jag måste hitta mitt lugn. Min grund. Det löser sig självt, säger mor, kisande i ljuset på balkongen. Det är hett ute. Hon har redan blivit solbränd. Jag tar en vindruva till. Vi åker förbi en sjö, tåget lutar ned mot ytan. Rottweiler-valpen gnyr och försöker krypa in under mitt säte. Den värnpliktige ser på hunden, smeker honom över huvudet men har ett fast grepp i kopplet. Hunden lägger sig till ro vid hans fötter men slänger ett olyckligt ögonkast på husse. Han är inte heller någon resenär.