7000
7000 kronor. Ska jag sälja dig? Himlen utanför är rosa, nästan orange. Den speglas mot snön. Världen är full av skuggor, men himlen är fri och ren. Nästan oskuldsfull. Oskuldsfull i sin ljusa färg, i sin frånvaro av skuggor.
Jag vet. Det spelar ingen roll om du vet om det eller ej. För dig spelar det ingen roll om jag säljer eller ej. Du och din åsikt spelar ingen roll heller, skulle jag kunna säga, men jag är inte säker om det är helt sant. Jag vet att jag var lycklig, helt tillfreds när jag målade dig, ditt leende växte fram på duken som om inget motstånd fanns. Så, låt det vara så. Jag borde nog sälja dig. Jag undrar hur jag hade tänkt på tiden som jag kände dig. Det är, bevisligen, osannolikt att jag skulle ha målat dig då. Sista gången vi bodde i samma stad, min vän, var du stark och jag svag. Ombytta roller. Så var det inte från början. Från början stöttade jag dig. Du... Hörde aldrig av dig till mitt arbetslösa, sköra jag. Du. Jag borde sälja dig. Men jag älskar den tavlan. Intressant, är det inte? Det sägs att det tar fyra månader för kroppen att helt förnya sig genom celldelning. Du har alltså aldrig träffat den person jag är i dag och vice versa. Ändå älskar jag bilden på en person som jag aldrig träffade.
Nu är det för sent. Jag måste tvätta bort sminket, bädda, göra i ordning, Orangea fingrar r vid hustaken. En kompakt tystnad möter mig. Jag går och sover,