Förbannade februari
Det är så mycket med den här årstiden som jag inte tycker om. Vårvintern. Den eländiga tiden mellan vinter och vår. Väglaget. Gråheten. Vätan. Temperaturen som stiger och faller om vartannat. Tidigare i dag vaknade jag till en vitgrå värld, där små flortunna snökristaller föll till ett pudertunnt täcke. Tröttsamt men fridfullt likaväl. Nu på kvällen hör jag hur snön smälter, hur istappar och vattenfylld snö kraschar på vägen ned från taket.
Det är mörkt i rummet, gardinerna är fördragna så långt det går. Jag struntade i att dra ned persiennerna och jag ser en orangegrå bit av himlen, och en del tända fönster i byggnaden mitt emot. Och träden, som fortfarande lyser på torget, men bara på ena sidan.
En liten bit skönhet som gör att man orkar med den förbannade februari. En liten bit skönhet som håller, trots att vätan drar ut den som en akvarell. Jag ska sova snart, trots att klockan inte är mer än kvart över nio. Jag är ovanligt trött. Jag satt för länge med en tavla i dag. Det var den där orangegrå färgen som höll kvar mig igen. Det är en svår blandning mellan en smutsig och en klar färg. Jag brottas med en medelhavsskymning. Tänk om jag kunde ta den färgen, den orangegrå färgen på en kvällshimmel i mitten av februari. Tänk om jag kunde tappa den på flaska. Det vore praktiskt, visst? Men då är den nog inte ljusäkta...
