Reflektion
Jag känner mig synskadad när jag målar. Som att jag aldrig kan tvinga formerna på duken att göra vad jag vill. Ibland kan jag det, och då blir jag lycklig. Ofta kan jag det inte. Ofta har jag som ett facit i mitt sinne och oavsett vad jag gör så kan inte kopian, min målning fånga all magi som finns där. Men man drar en gräns, man slutar och sen tar man sin målning för dess egen skönhet.
Det är inte alls samma sak att skriva. Det är så mycket mindre konkret. Språk uppfinner sig själv. Dikter och ordvitsar kan spinna sig själv. Det är när man kopplar ihop det med mening, om man utgår ifrån känslan i stället för språket som det blir svårare. Vad utgår du i fån?
